Ja, det är en fråga som kommer upp med jämna mellanrum. Detta trots ett antal artiklar i Livets Ords tidning MissionsMagazinet under senare tid, vilka jag rekommenderar för läsning.

När jag personligen ser tillbaka på de 25 år vi nu snart har lagt bakom oss, ser jag tre faser av vårt arbete. Den första handlar om trosundervisningen, den andra om mission och den tredje om enhet. 80-talets stora betoning av behovet av trosundervisning upphörde inte när vi under 90-talet på allvar nådde ut i ett expansivt missionsarbete. Inte heller avslutades vare sig undervisningen om tro eller missionsarbetet när vi under 2000-talet mer började betona behovet av de kristnas enhet.

Ser man på det dagliga arbetet i Livets Ords församling så är det sig på många sätt likt. Det finns en konsekvent linje som har gått som en röd tråd igenom allt vårt arbete, som kan sammanfattas i den vision vi har nedskriven, nämligen: ”Utrusta Guds folk med hans trosord, visa dem vilka andliga vapen de har, lär dem att använda dem och sänd ut dem i segerrik strid för Herren.” Denna inriktning som är en mobilisering av de troende ligger fast, men vi har ju nu 25 års erfarenhet bakom oss med allt vad det betyder.

Ett kristet arbete är inte hugget i sten. Genom Andens ledning utvecklas det och mognar, breddas och korrigeras utefter vägen. Det har varit en viktig och spännande process att uppleva Andens ledning steg för steg på detta sätt och där är vi naturligvis inte färdiga på något sätt. Följer man förkunnelsen från vår predikstol ser man en konsekvent linje men också en fördjupning och ibland vissa accentförskjutningar. Så borde det vara i varje församling.

Det som idag hörs mest från röster som ofta inte är insatta i just vår församlings inre liv eller dynamik, är frågor som rör enhet med andra kristna. En viss form av s. k. väckelsekristet tänkande verkar ha en närmast alarmistisk syn på detta med enhet. Personligen tycker jag det är befriande att våga ifrågasätta sådana attityder, som jag ofta upplever som både okunniga och osakligt fördomsfulla.

Risken hos oss alla är ju att vi av andra omedvetet övertagit schablonmässiga inställningar gentemot andra kristna och integrerat dem som naturliga tankeled utan att egentligen ha funderat så mycket över om dessa föreställningar verkligen är sakligt grundade och vad de egentligen bottnar i. Här har vi nog alla fått en släng av sleven och ingen går helt fri från sådant. Menar man allvar med vad Jesus faktiskt säger om enhet så är det nog här man måste börja. Nämligen att våga ifrågasätta om man verkligen själv har tillräcklig kunskap om andra kristna och om man egentligen har villighet att närma sig dessa, inte bara för att omvända dem för den egna saken utan också för att uppskatta och lära sig av dem. Utan dessa grundläggande attityder, vilket jag tror kallas för ödmjukhet och sanningssökande, kan vi nog aldrig komma våra trossyskon i andra sammanhang närmare.

Denna inställning är också helt annorlunda än att tvinga medsyskon att ständigt svara på allehanda dogmatiska spörsmål. Ofta sker detta med ett hätskt tonfall, som om vi befinner oss i en evigt pågående rättegång där vi är varandras åklagare och domare.

Att våga öppna sig, vara nyfiken och vilja lära sig mer om varandra, innebär inte alltid att man kommer att hålla med om allt men att en djupare hjärtats enhet kan börja skapas mellan troende som förut varit kyliga, misstänksamma och kanske till och med djupt föraktfulla emot varandra.