Det har kommit en del frågor här på bloggen om JDS, läran att ”Jesus dog andligen”. Jag skall försöka svara kortfattat. Denna lära förekommer hos E.W. Kenyon och i viss mån hos Kenneth Hagin. Kenyon bygger ett filosofiskt lärosystem kring denna tanke där den ingår som en viktig byggsten i hans teologiska funderingar, medan den hos Hagin har en mer underordnad betydelse.

Grundläggande har det hela att göra med vad som egentligen hände med Jesus tiden mellan hans död och uppståndelse. For han ner i dödsriket triumferande eller i förnedringsgestalt? Utspelades försoningsdramat i dödsriket? Vad betyder det att Jesus blev gjord till synd? Antog han syndarens natur och därmed också djävulens? Här finns många spekulationer. När fullbordades egentligen försoningsverket? Det blir en accentförskjutning från korset till uppståndelsen och himmelsfärden. Mycket mer finns att nämna i beskrivningen av denna lära. Min uppgift här är inte att beskriva allt kring denna lära utan att kortfattat säga vad min position är. Jag har förut skrivit om detta i min bok “Doktriner” 1995, som nu heter “Grunden för vår tro”.

Jesu död är en försoningsdöd, Rom 5:10, för våra synder och skulder, Rom 5:8. Han identifierade sig fullt ut med oss människor, tog på ett ställföreträdande sätt vår plats, 2 Kor 5:21, vi som är skyldiga syndare, Rom 3:23, Ef 2:-5, trots att han själv var oskyldig och inte hade någon synd, Hebr 4:15. Han är Guds rena offerlamm som borttager världens synder, Joh1:29,36, 1 Petr 3:18. Oskyldig hånades han, torterades och spikades till slut upp på ett kors för oss, Matt 27:11-56, Jes 53:3,7-9, 1 Petr 2:22,23. Det var våra synder han bar, Jes 53:4,5,12. Hans blod blev utgjutet som ett offer för oss och blodet är det försoningsmedel som sonar vår synd och skuld, Rom 3:25,26, 1 Petr 1:18,19. Han räknades som skyldig för att vi skulle kunna räknas som oskyldiga, 2 Kor 5:21. Han blev gjord till förbannelse för att Abrahams välsignelse skulle komma över oss, Gal 3:13,14. Han dog för att vi skulle kunna få evigt liv, Joh 3:16. När han dör och utropar: “Det är fullbordat”, Joh 19:30, då har försoningen skett. Jesu fullkomliga offer ersätter det gamla förbundets alla ofullkomliga offer och som en bild på detta rämnar förlåten i templet, Matt 27:51. Försoningsverket är då fullbordat på korset och är ett evigt och fullkomligt offer en gång för alla, Kol 1:20, 2:14,15, Hebr 9:28, 10:12-14,.

I och genom Jesu uppståndelse verkställs försoningen och blir till vår rättfärdighet. Han som dog för våra synder uppväcktes för vår rättfärdighets skull, Rom 10:9,10, 1 Petr 2:24.

Vad händer då mellan Jesu död och hans uppståndelse? Det lilla som Skriften säger om detta koncentreras kring hur Jesus i triumf besöker dödsriket och proklamerar sin seger, 1 Petr. 3:19, 4:6. Det finns mycket litet fog för att ytterligare spekulera kring vad som hände i dödsriket, mer än att säga att han som var död nu lever och har nycklarna till döden och helvetet i sin hand, Upp 1:18. Att försöka flytta försoningsverket från korset till en andlig strid utförd i dödsriket är att förminska betydelsen av Jesu blod och på något sätt insinuera att försoningsverket inte riktigt fullbordades på korset. Kol 2:15 säger att det var på korset Jesus triumferade över ”väldena och makterna” i och med att han också spikade fast skuldebrevet som vittnade emot oss på korset, Kol 2:14, när han själv spikades fast där och dog för oss.

Det har i vissa sammanhang funnits obibliska idéer angående att ett fysiskt medel, som Jesu blod och hans korsdöd, inte kan åstadkomma en andlig förlossning. Detta är fullständigt fel. Det var just det fysiska blodet som rann i den historiske personen Jesu ådror som verkligen försonade oss med Gud, 1 Petr 1:18,19. Detta är hela tanken med både inkarnationen och försoningen, att Gud verkligen blev människa, verkligen var en av oss, men utan synd, Hebr 2:14-16. Han dog verkligen en fysisk död för oss och uppstod sedan verkligen fysiskt från de döda på den tredje dagen, Joh 20:24-27, 1 Kor 15:3,4. Hela vår frälsning hänger på detta, 1 Kor 15:14-20. Att förandliga eller förringa detta är att angripa både inkarnationen och försoningsverket.

När Jesus hängde på korset upplever Jesus en övergivenhet från Fadern, Matt 27:45, eftersom våra synder skiljer oss och vår Gud ifrån varandra, Jes 59:2. Jesus smakade dödens vånda, Apg 2:24. Han dog för oss för att vi skulle slippa dö den eviga döden och han uppstod för att vi skulle få del av det eviga livet.

Det tillhör evangeliets mysterium, hemlighet, hur Guds Son, den andra personen i Gudomen kunde dö. Luther sa att han inte kunde tro på en Gud som inte kunde dö. Gudamänniskan Jesus Kristus dog på korset. Han var Guds Son och Marias son, fullt ut gudomlig och fullt ut mänsklig. Hur Guds Son kan dö är ett mysterium, likaväl som det är ett mysterium hur inkarnationen gick till där den gudomliga naturen och den mänskliga naturen förenades i en enda människa, Jesus Kristus, utan sammanblandning eller förvandling.

Hans död på korset är en verklig död, inte en skendöd, och det var där på korset han med sitt liv, sitt blod, betalade priset för våra synder och skulder. Tre dagar senare uppstod han för att kunna ge oss sin rättfärdighet och sitt liv, det eviga livet. Han segrade på korset över synden, döden och djävulen, Hebr. 2:14,15, och genom hans uppståndelse har vi del av denna seger och nu förs vi fram i Jesu segertåg, 2 Kor. 2:14 och han som bor i oss är större än den som bor i världen, 1 Joh. 4:4.

Jag tror att försoningen skedde på korset, inte någon annan plats, en gång för alla. Därför kunde Jesus säga till rövaren på korset: “Idag skall du vara med mig i paradiset.” Luk. 23:43. Jesus dog för oss alla men jag tror inte han dog andligen eller ”antog syndens och djävulens natur” som några har spekulerat om. Han dog som ett oskyldigt offerlamm då han bar våra synder och skulder, Jes 53:6, och tre dagar senare blev uppväckt för vår frälsnings skull. Nu är han det eviga Lammet som står inför Faderns tron i himlen, Upp 5:6 där hans blod har blivit framburet och vunnit en evig återlösning för oss, Hebr 10:11-14, 24-26.