1968 år ett begrepp, precis som 1789, 1945 och 1989. Mycket av paradigmskiftet i västvärldens tänkande skedde i samband med 1968. På ytan fanns en oerhörd ungdomsromantik. Jag var själv del av den. Det var det år jag fyllde 18, gick i gymnasiet men hade ett år som utbytesstudent i USA där jag såg det hela utvecklas lavinartat. Under hela mitten av 60-talet växte mods och hippiekulturen fram med sin frihetslängtan och uppror emot alla gamla konventioner. Götaplatsen i Göteborg, min hemstad, fylldes av gitarrspelande Mods. Dagligen åkte jag dit och satt och klinkade Dylan och Donovan på min gitarr.

 

Samtidigt gick radikalvänstern fram stort, inte minst bland ungdomar. FNLgrupperna växte upp som svampar ur jorden. Demonstrationstågen emot Vietnamkriget drog tusentals och vi skanderade  på gatorna:”Wallenberg och Geijer, Nixons lakejer”.  Wallenberg var storfinansen, Geijer var LO ordförande och de gick alla i den amerikanska imperialismens fotspår enligt vänstern. USA hatet växte i stormstyrka. Studentrevolterna drog fram över världen. Proggmusiken föddes, rocken radikaliserades för var dag och symbiosen mellan hippie och vänsterradikal var för många total. Allt medan drogkulturen vällde fram och fri sex hyllades. Många tappade fotfästet, drogade ner sig, dog av överdoser eller blev allmänt borttappade i tillvaron. Några av mina vänner gick ner sig, försvann, några dog. Uppror, frihet,  att spränga gränser blev självändamål och beatpoeterna från 50-talet fick renässans.Kerouac och Ginsberg blev husgudar. För en del var det längtan efter det utopiskt rättvisa, socialistiska samhället. För andra var det drömmen om den totala andliga befrielsen, genom musik, droger, TM och österländsk mystik och olika konstnärliga experiment. Andy Warhol utställningen på Moderna Museét ägnades religiös tillbedjan, Undergroundfilmer visades hela nätter, happenings och poesiläsningar efterföljde varandra. Rockkonserterna var oändliga, och av varierande kvalité, i många varianter av svenska källarband, för att inte tala om alla band som besökte Sverige, The Who, Rolling Stones, Jimi Hendrix,Canned Heat, osv,osv . 

Under några korta och mycket intensiva år verkade det som om ingenting skulle vara omöjligt. Sedan började verkligheten komma ikapp och baksmällorna kom. Revolutionen tog semester och den moraliska anarkin hamnade i en fullständig återvändsgränd. Unga känsliga och intelligenta människor sårades, skadades och fördärvades. Det falska hoppet dog. Den förljugna friheten bedrog. Besvikelsen, hårdheten och cynismen tog vid. 

I allt detta kom Jesusrörelsen som ett himmelskt motdrag emot allt ungdomsuppror. Hippies i tusentals över hela världen upptäckte att Jesus hade vad de egentligen sökt i musik, droger, fri sex, österländsk mystik och utopiska politiska drömmar. Han klev in på banan, så radikal, kärleksfull,förlåtande och förvandlande och det blev en verklig kulturchockför många.

 En dag stod han där framför mig vid Göteborgs stadsbibliotek i formen av en amerikansk före detta hippie och bara log och strålade. Han var oemotståndlig, både amerikanen Ray och Jesus. För mig räckte det med en blick och ett erbjudande om syndernas förlåtelse och Andens nya liv och mitt liv blev så småningom förvandlat. Sedan dess har vi vandrat samman, Jesus och jag. Det har varit helt fantastiskt. Därför är inte 1968 något jag firar eller nostalgiskt minns alls. Nej, för mig är det maj 1970, då jag upptäckte och tog emot Jesus som min Frälsare och Herre, som är det verkliga paradigmskiftet. Det skall jag fira om två år, men firar det redan varje dag!