En sak som slog mig när jag besökte Wien var den utvecklade ekumeniken mellan olika samfund och församlingar. Nu vet jag att ekumenik är ett ord som får en del att få fläckfeber. Jag använder ordet i alla fall. Men läs gärna istället ”enhet”, ”kärleksulla relationer” om det känns bättre för själen. Det finns ju som sagt både bra och dålig ekumenik men i Wien var det intressant.

Pingstkyrkan i Wien (Assemblies of God), där jag predikade i söndags sitter i något som heter Runda bordet. Där sitter andra evangelikala församlingar tillsammans med katoliker. Man har talats och umgåtts i åratal och relationerna har blivit mycket bätttre trots stora teologiska skillnader och en del mycket dåliga historiska erfarenheter. Nu skall man ha en stor manifestation och gå ut och proklamera evangeliet tillsammans, lagom till Europamästerskapet i fotboll. Alla kyrkor samarbetar, katoliker och protestanter, vilket torde vara helt unikt. Det märktes att det var glädje och optimism hos pingstpastorerna kring det hela.

En annan broder som sitter med vid samma runda bord är ärkediakonen i Wien, Johannes Fichtenbauer. Han jobbar nära kardinalen i Wien, Schönborn. Johannes är en tydlig karismatiker och samtidigt ledare för en ekumenisk  karismatisk gemenskap med både katoliker och protestanter. Denna gemenskap har relationer till frikyrkliga karismatiker i Sverige, som började på 70- och 80- talen då gemenskapstänkandet var starkare i Sverige än vad det är idag. Som synes går linjerna härs och tvärs och relationer, starka sådana, rakt igenom samfundsgränserna och trots teologiska olikheter var relationerna uppenbart äkta och kärleken stor.

En pingstpastor, som jag vet har starka åsikter om katolikerna, talade ändå med värme i rösten om ärkediakonen som en andligt stark och vis  broder. Det imponerar mer än gälla skrikande röster som kritiserar vad de ibland inte verka veta så mycket om. Det var inte så länge sedan jag hörde en gäll och anklagande stämma angripa katolsk teologi. Personen ifråga hade aldrig läst någon bok av någon katolik i något som helst teologiskt ämne och kunde inte heller precisera sin kritik på något sätt.

Sådana ohöljda fördomar kan nog bara försvinna genom att man seriöst vågar närma sig varandra och umgås mer kärleksfullt. Det var intressant med vilken hänsyn, kärlek och noggrannhet man talade om varandra i Wien.