Min yngste son, Benjamin, kom hem från Chicago igår kväll. I morse gapskrattade vi ihop när vi lyssnade på en av USA:s bästa komiker/berättare, Garrison Keillor. Karlen är en fantastiskt unik berättare, ibland helt sjukt rolig. Han berättar om ett mytiskt Lake Wobegon, en liten småstad i Minnesota och allt som utspelas där mellan innevånarna. En otrolig berättelsekonst och sanslösa associationer.

Eftersom jag själv bodde i en liknande småstad med ca 2000 innevånare i Pennsylvania i ett år, sådant sätter spår, kan jag se det hela så tydligt framför mig. Den lilla restauranten, man hade inte ens en McDonalds, baren där gymnasisterna samlades för att köpa Coke och spela biljard i bakrummet. Apoteket, ett Pharmacy, egentligen två som konkurrerade, är mer än ett svenskt apotek för man säljer allt möjligt, tidningar, godis, tvättlappar, ormserum, m.m och har en liten disk för att köpa glass och dricka. Efter skolan jobbade jag där och scopade upp glass två timmar varje dag så jag hade alltid fickpengar.

Varje dag kom en utvecklingstörd man, om jag minns rätt hette han Andy, som ofta retades av mindre barn. Han köpte samma sak varje dag, en Cherry Coke, stannade lika länge och talade om samma sak. Efter ett tag kände vi varann rätt väl trots att han aldrig riktigt fattade vad Sverige var för något. När jag lyssnade på Keiller så tänkte jag plötsligt på honom igen, kanske för första gången på 30-40 år. Helt plötsligt var han där igen med hela sin personlighet, sina gester och sin byltiga gamla jacka. Jag skulle inte velat gå miste om denna dagliga kontakt. Märkligt hur en association kan plocka fram minnet av händelser och personer som har deponerat något viktigt i ens liv men som man sedan inte tänker på, på många år. Tack vare Keillor dök Andy upp igen.