Nu har jag suttit hela, halva dagen och arbetat med mitt seminarium. Utanför fullkomligt vräker solen sina strålar in i trädgården. Jag såg en Canadagås som struttar omkring och lämnar visitkort på gräsmattan så jag störtade ut och jagade bort den. Den lufsade ner i vattnet och simmade lätt frustrerad iväg med en majestätisk krök på halsen.

Härom söndagen 5:45 var jag ute på bryggan och hade fullt krig emot 7 stycken av dem. De låg som en flottilj utanför och hoppades att jag skulle gå in men jag fyrade av kvistar, jordkockor och vattenkaskader så efter ett tag gled de vidare in i nästa vik. Min fru tycker jag tar detta lite för allvarligt, kanske det, men en brygga full av vistkort i form av gåslortar är inte heller någon höjdare.

I alla fall tycker hon att jag skall lämna den ensamme stackaren ifred. De brukar komma i par så han, eller hon, kanske sörjer i sin ensamhet. Kanske det, men det är svårt att få reda på. Den fick mig i alla fall att upptäcka hur ljuvligt det var utomhus och där rök inspirationen. Tar nog lite paus istället, från allt skrivandet och njuter av solen en stund.

En timme senare, inne i huset: Gåsen är tillbaks, jag ser den genom fönstret. What to do? Jag ger väl upp? I alla fall för stunden. Den kanske är ensam, olycklig och tappat bort både fru och flock och inte riktigt orkar flyga ikapp dem, som Birgitta säger. Hon målade upp ett helt scenario för mig, så nu låter jag gåsen vara. Det är ju riktigt synd om den.

kanadagas1