Som pastor i en lokalförsamling kan man faktiskt ibland bli tårögd av tacksamhet när man tänker på alla vardagshelgon som finns i församlingen. Jag har ofta sagt att jag känner mig bortskämd att få nåden att betjäna i världens bästa församling. Det är min högst subjektiva bedömning men det känns faktiskt så.

Med alla de olika aktiviteter vår församling har och de stora frivilliginsatser som görs så känns det helt fantastiskt. Allt ifrån mötesvärdar, kollekträknare, musiker, parkeringsvakter, städning, frivilliga på missionsavdelningen, förlaget, second handbutiken, Ribbingebäck, vår församlingsgård och retreatgård, barn och ungdomsarbetet, arbetet med invandrare, kafeterian, bönejour, Streetmission, lördagsmorgnar vid Vaksala torg för hemlösa,m.m.( Det är farligt med sådana här listor för man glömmer lätt en eller flera kategorier.) Och nu, Valborgsmässoafton i Uppsala när flera hundra av våra medlemmar hjälper till för att få hem berusade, ibland redlösa ungdomar och tillsammans med de sociala myndigheterna och andra frivilligorganisationer hjälper till för att lugna ner Uppsalas stökigaste natt. Ja, det är ingen ände på insatserna. Det är helt enkelt fantastiskt.

Det finns så många vardagshelgon, som tar det för absolut självklart att bara hjälpa till, att ge tid och kraft åt andra människor, åter och åter igen.

Det finns så många som ber intensivt för andra, som besöker sjuka, som hjälper invandrare, som stöttar svaga och aldrig ber om eller söker uppmärksamhet för detta. Det finns en stark ström av givmildhet, av kärleksfullhet, av självklart engagemang, av Kristuslikhet mitt i vardagen, av osjälviskhet, som gör mig som pastor både stolt och ödmjuk.

Jag känner mig så priviligierad att vara deras pastor och så förundrad över deras osjälviskhet. Jag blir så tacksam till Herren för alla dessa vardagshelgon, Jesu förlängda arm ut i vardagslivet. Vad skulle en församling vara utan dem? Det är de som gör jobbet. Gud välsigne alla dessa vardagshelgon!