Det finns flera frigörande sätt att kunna se på andra grupper av troende. Vi väckelsekristna har tyvärr ofta ett behov att snabbt dogmatisera allt. Det innebär att vi ser på tillvaron och andra grupper mycket utifrån rätt och fel, sant och falskt. Detta är naturligtvis ytterst viktigt och också en motvikt emot ett alltför relativt sätt att se på tillvaron i en slags ”låt gå- mentalitet” där inget är rätt eller fel. Det är däremot inte det enda sättet att till fullo beskriva verkligheten.
Inte minst när man ser på andra kristna grupper, rörelser och samfund så måste man ha ett mer mångfasetterat sätt. Om vi bara lägger en dogmatisk aspekt så blir synsättet till slut för trångt och vi fångar inte in hela verkligheten. Inte minst befriande är det därför att se på kristenheten utifrån ett kyrkohistoriskt perpektiv. (Kanske jag är lite favoriserande här, eftersom kyrko- och väckelsehistoria är mitt favoritämne. Jag försöker läsa minst en kyrkohistorisk bok, som går igenom hela kyrkohistorien i något perspektiv, per år.)
Fördelen med detta perspektiv är att, innan man tar dogmatisk ställning om vem som hade rätt och vem som hade fel i olika historiska situationer, så får man bemöda sig att försöka ta reda på vad som egentligen hände. Därför måste man i konflikter också läsa motståndarnas sätt att beskriva händelseförloppet. Detta för att ge maximal rättvisa och inte bara läsa förenklade och mer propagandistiska beskrivningar eller ren historierevisionism. Det är viktigt att komma ihåg att historiebeskrivningar inte bara har till syfte att ge sanningen. Ofta används historien i politiserande syfte där man genom arrangerande av och ibland rent utelämnande av historiska fakta vill använda det historiska skeendet för att propagera för sin egen saks förträfflighet.
På detta sätt öppnas verkligheten lite vidare utan att man måste ta ställning till varje enskild händelse, person eller lära. Man kan mer se på det hela utifrån och inse att människor är begränsade av sin tid och kultur. Det blir lite mer av: ”Jasså, tänkte de så?” än ”Hu, så hemskt:” När denna disciplin landat i själen och mer fakta kommit på plats, då djupnar perpektivet och sanningsfrågorna hanteras på ett mer respektfullt och seriöst sätt.
Klokt skrivet! Och inte minst att du tar dig tid mitt i seminariet att skriva brinnande rader till oss troende i landet. Tack också för ditt seminarium, säger en som inte hade möjlighet att komma ner utan sitter klistrad vid nätsändningarna. Det ger god inspiration till min b-uppsats! TACK! 🙂
Mycket bra skrivet. Tack!
ni som vill djuploda
….mvh TEOFILUS….
…http://a-teofilus.blogspot.com/
Det är ju helt klart att människor är begränsade av sin tid, och den kunskap som då har varit tillgänglig. Det finns dels gränser för mänsklighetens sammanlagda vetande, och dels begränsningar i den samtida informationstekniken. Ingen känner till eftervärldens analyser, och hur det egna handlandet kommer att påverka framtiden. Jag är speciellt intresserad av medeltiden och reformationstiden, och kan bara med sorg i hjärtat beklaga att de, som genom sina handlingar drev fram splittringen av kyrkan, inte visste det som vi vet nu.
Förbättringarna av informationstekniken (boktryckarkonsten) under 1400-talet möjliggjorde en ökad centralstyrning av den universella (katolska) kyrkan, vilket man reagerade mot i Nordeuropa. Av rent geografiska skäl hade den svenska kyrkan haft en friare ställning inom den odelade (katolska) kyrkan, än vad som egentligen var tillåtet enligt kyrkans egna regler.
Den katolska oppositionen mot reformationen i Sverige, bidrog själv genom ”kyrkopolitiska” felbedömningar till splittringen av kyrkan. De förstod inte alls Gustav Vasas politiska motiv, och har därför för eftervärlden kommit att framstå som landsförrädare.
Det är bedrövligt att behöva uppleva hur historielösa sekterister utnyttjar den gamla landsförrädar-stämpeln för att hindra alla försök att få till någon form av kristen enhet.
Kyrko- och väckelsehistoria är verkligen intressanta och lärorika ämnen. Jag, och säkert många andra, skulle nog bli väldigt glada om du kunde rekommendera några av de böcker du årligen läst ang. detta!
Lycka till på Lördag!
Detta såg jag också när jag gav akt på vad som händer under solen, att de som knapt kan läsa ofta har större insikt än de som favoriserats med mycken bokkunskap.
Tack för inlägget och tack för kvällens predikan, hela seminariet faktiskt, som har lite av samma tema.
Är man som jag inpregnerad med fördommar tar det lite tid att tvätta bort dem, men i någon tvätt bör den väl ge med sig. Jag tror att inpregneringen har börjat släppa lite men än sitter det mycket kvar i fibrerna. Fortsätt att skrubba från ditt håll med undervisning på det sätt du gör nu, så skall jag försöka skrubba från mitt med lite vettiga böcker.
Har du en literaturlista med bra böcker skulle det vara en hjälp. Gärna böcker på svenska för oss mindre språkbegåvade. Vad jag förstår så vill fler ha boktips. Har du möjlighet kan kanske du eller någon av dina medarbetare lägg ut boklistan på bloggen eller hemsidan? Please?
Jag vill bli av med denna klistriga hinna med fördomar, jag har försökt bli kvitt den så pass länge att jag är less på den.
Missförstånd och språkförbistring är två gissel som måste bort från den universella församlingen.
Oftast menar vi samma sak, men använder olika språkbruk. Medicinen är att dricka Guds Ord.
Som en evangelist sa: ”Ut med det gamla programmet och in med det nya programmet.”
Er öppenhet mot katolska kyrkan tycker jag är mycket positiv. Då jag själv har katoliker i släkten så har jag alltid känt en sympati med katolska kyrkan, och så har jag ju alltid haft ikoner hemma…till många frikyrkligas fasa…dock.
Men er märkliga antipati mot den så kallade nådesförkunnelsen kan jag faktiskt inte förstå.
För som nyfrälst inom trosrörelen på 80-talet, så var det ju den nådesförkunnelsen som undervisades…till alla nyfrälstas stora glädje.
Ja, det är faktiskt något av det jag minns mest från den tiden. Den radikala undervisningen om att vi är rättfärdiga av tro. Enbart tro och att laggärningar inte kan lägga till något av det vi redan fått.
Jag ägde också en gång en ikon – ett minne eftersom den var en avskedspresent från ett jobb på mentalsjukhus, gjord av en patient tror jag…..
Den låg nerpackad bara som ett minne, men inte ens så fick jag behålla den, min man slog sönder den….
På den tiden – omkring 16 år sedan – undervisades det ju emot bilder o dyl.
Tänk vad tiderna förändras! Undrar om även Gud har ändrat sig?
Inez
Vi har nog alla gjort impulsiva saker. Själv har jag väl slängt ut halva mitt bohag. Men av någon outgrundlig anledning så har ikonerna överlevt alla utrensningsaktioner. Men ärligt talat, under korta perioder, har de varit förpassade till skamvrån i garderoben. Men jag har aldrig klarat av att kasta dom…och dom har alltid snabbt blivit utsläppta ut i ljuset igen.
Men jag tror inte att Gud förändras…utan det är väl snarare vi som mognar…förhoppningsvis.
Anja!
Den ”mognaden” vill inte jag ha…….
Jag sörjer över utvecklingen mot katolicismens villoläror, även om jag älskar katoliker!
:´(
Jag minns hur sorgligt det var att upptäcka hur vinklad mycket av kyrkohistorieskrivningen är. Det är segrarna som skriver historien, också kyrkohistorien.
Jag hade t ex inte haft en aning om hur stor döparrörelsen verkligen var i Europa under reformationstiden förrän jag råkade hitta en historik över frikyrkligheten genom tiderna!
Jag tvivlar på att det överhuvudtaget är möjligt att hitta ett verkligt objektivt och sakligt kyrkohistoriskt verk. Därför är det ett gott råd Ulf kommer med, när han föreslår att vi läser historia från olika perspektiv!
För ett antal år sedan råkade jag säga i en predikan, att det enda vi lär oss av historien är att vi inget lär oss av historien. Där satt en historieprofessor emeritus i församlingen, och han konfronterade mig efter mötet.
”Vi kan nog lära oss både det ena och det andra av historien” sade han. ”Felet är att folk inte kan någon historia!”
Och rätt hade han!
Vi lyckas ju köra huvudet i samma väggar generation efter generation med en närmast otrolig regelbundnhet…
Hej!
Mycket bra skrivet. Vet själv hur dömande jag var mot kristna i andra samfund för några år sedan. Förhoppningsvis har jag fått vidgade vyer idag. 😉 Ser positivt på din och din församlings öppenhet mot andra samfund. Själv är jag medlem i Svenska Kyrkan och aktiv där. Min förhoppning är att alla troende oavsett samfundstillhörighet ska kunna komma sammans av det som är det enda viktiga nämligen vår Herre Jesus Kristus.
(Imorgon ska jag troligen till Pingstkyrkan på möte. :-))
Med hälsningar i Kristus
Annika