Vi har väl alla olika situtioner som är mer eller mindre pressade. Att få in bilen på miniatyrparkeringsplatser längst ner i parkeringshus utan att skrapa upp alla bilar och betongpelare i närheten, till exempel. Ett annat exempel är när man stått 10 minuter i kassakön på ICA och så är det helt plötsligt ens egen tur. Varorna virvlar upp ur vagnen och upp på bandet. Varorna skall vändas rätt så streckkoden syns (Ni vet den där som förut var så misstänkt förbunden med Antikrist). Det kan knappt gå fort nog och så runt hörnet för plastpåsarna, som klibbar och inte vill öppna sig.

Varorna tornar upp sig som berg, med tomaterna underst. Snabbt ner i kassarna. Aj, även där kom tomaterna underst, tillsammas med det färska, nu ihoptryckta brödet. 5 kassar på raken. Det känns som det inte går fort nog. Kön stirrar, det gör dom nog inte, men det känns så och pressen ökar  i raketfart. Damen bakom börjar se lite irriterad ut men det kan vara hjärnspöken.

Tillbaks för att betala. Var är kortet? Eller korten, så man får poäng också, fast det kortet glömde jag. Vad är koden på just detta kort? Går det igenom? Skönt, det fanns pengar. Vilken pärs! Bäst att trösta sig med en glass och förbereda sig för nästa gång.

Eller varför inte åka till IKEA och klaga på att man inte fått alla skruvar i ett paket. Vilket paket var det nu? Också en intressant upplevelse. Så kom nu inte med någon förnumstig kommentar om hur det borde vara, att ta det lugnt och värdigt och organisera varorrna i tid och planera köpet och sortera fram plastkorten, osv, utan ha lite medkänsla och tänk på dina egna pressade ögonblick. De kommer ibland som brev på posten 🙂