När jag nu skriver lite mer om Guds nåd så får jag väl först säga att jag talar just om nåden, inte som någon antog uttrycket ”nådesförkunnelsen”, ett uttryck jag inte använde när jag började igår, utan just nåden. 

En definition av nåden är ”det sätt , medel, varigenom Gud uppenbarar sitt kärleksväsen, sin rikedom och sin fullhet.” En annan definiton har med ”oväntad förtjänst och gunst” att göra och det bottnar i och uttrycker Guds godhet och barmhärtighet.

Orden ”nåd” och ”barmhärtighet” brukar överlappa varandra och används ofta tillsammans som tex. i Klag. 3:22-23 ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.” Man bör alltså inte spela ut dessa två uttryck emot varandra.

Man brukar kortfattat skilja mellan nåd som en frikännande dom, forensisk nåd, och nåd som ingjuten kraft. Här har det sedan reformationen stått många strider angående den rätta förståelsen av detta, vilket ofta händer när man hårddrar en sanning på bekostnad av en annan. Personligen tror jag att båda synsätten, rätt förstådda, är korrekta.

Det är ingen tvekan om att nåden är en frikännande dom. Paulus resonemang i Rom. 5 bygger på detta och han säger så ljuvligt i Rom. 5:15,16 att Guds nåd och gåva överflödat och ledde till ett frikännande. (Detta var ett kort sammandrag av dessa versar. Läs gärna hela sammanhanget.)

Denna ”frikännande dom”, Rom. 5:18, är absolut oförtjänt. Vi är inte värda detta. Vi har inte åstadkommit detta. Vi kan inte göra något för att förtjäna detta och vi kan inte lägga någonting till detta. Allt går tillbaka till Jesus unika verk på korset när han försonade oss från synden genom att dö för oss. ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet” för att citera ur minnet en gammal psalm.

På denna grund, korset, blodet, försoningssoffret, och ingen annan, har vi blivit försonade med Gud, rättfärdiggjorda och benådade. Vi står nu genom Jesus Kristus i nåden, Rom. 5:1,2 och har tillgång till ”all den himmelska världens andliga välsignelse”, Ef. 1:3.  ”De står som rättfärdiga, utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.” säger Rom. 3:24. ”Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.” säger Paulus i Rom. 3:28. 

Allt detta är ett oerhört starkt uttryck för Guds oändliga kärlek till oss. Han kärlek är så fantastisk, så stark.  Det är denna genomgripande kärlek som vi alla behöver erfara, ta emot och leva i. Jesus säger att Fadern har älskat oss med samma kärlek som han älskar Jesus, Joh. 17:23. Det är ett makalöst uttalande, att Gud har en sådan kärlek till oss och ser oss var och en på detta sätt. Han älskar oss precis lika mycket som sin egen Son.

Denna kärlek kommer tilll utryck genom den nåd han räcker oss. Denna nåd är alltså dels ett utslag av hans frikännande dom gentemot oss. Vi var skyldiga syndare men trots detta, oförtjänt av det, förlät han och benådade han oss. Nu är vi förlåtna och frikända på grund av Jesus! Nåden uttrycks först genom syndernas förlåtelse, Luk. 24:45-49. Syndernas förlåtelse är en oerhörd gåva från himmelen till alla som vill gensvara på den. 

Samma nåd är också en daglig kraft i våra liv. Paulus säger i 1 kor. 15:10 ”Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd emot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv utan Guds nåd som varit med mig.” Jämför även 2 kor. 8:9, 2 Kor 12:9,10. Väldigt starka ord på vad nåden gör i en människas liv som öppnar sig för den och lever genom den. 

När man ser på Guds nåd blir man oerhört tacksamm. Samma nåd som vi blivit benådade med och som vi står i hjälper och styrker oss i våra svagheter dagligen. Vi lever av denna nåd. Då blir nåden inte bara ett abstrakt begrepp, en lära, en modenyck eller ett tillhygge i en teologisk debatt. Det blir en källa att dricka av dagligen. Då kan man inte heller tala om den, eller om något annat av Guds väsen och handlingar med annat än djup tacksamhet och respekt. Han som benådar kräver också att vi benådar. Det fostrar våra attityder och vårt språkbruk i vår relation till varandra. Samma nåd som drabbat mig har också drabbat de övriga lemmarna i Kristi kropp och ger upphov till tacksamhet och ödmjukhet både i relationen till Herren  i relationen till varandra. Mer om detta får vi ta upp senare.