Med jämna mellanrum förekommer förkunnelse om Guds nåd som får med sig betänkliga inslag. I vår iver att hårddra vissa sanningar glömmer vi lätt eller missförstår andra viktiga sanningar. Nåden står på det sättet aldrig ensam och för sig själv. Den står i relation, eller motsats till, lagen. Den står i relation till gärningar. Den står i relation till tron. Den står i relation till omvändelsen.

Inte minst när det gäller lagen kan missförstånd verkligen uppstå. Ordet ”lag” betyder också lite olika saker i Bibeln. Ibland är det 10 Guds bud som avses. Ibland är det de 5 Moseböckerna (Torah). Ibland är det Skrifterna dvs hela vårt GT. Ibland är det det mänskliga samvetet som har budorden inskrivet i sig, oavsett om man erkänner Gud eller inte.  

Lagen, budorden, är aldrig en framkomlig väg för människan till frid med Gud. Den visar enbart på vår ofullkomlighet så att vi inser att vi inte kan förbättra oss själva utan behöver kapitulera och ta emot Jesus av nåd genom tro, Rom. 3:19-24, Gal. 4:21-25. I ivern att betona att lagen aldrig kan frälsa har det under olika tider i historien gått så långt att man har vänt sig bort ifrån allt vad gärningar heter överhuvudtaget. Man har blivit rädd för att komma ur nåden om man överhuvudtaget gjorde något. Det har varit en genomgående trend i sammanhang som starkt betonat nåden, och den skall betonas starkt, att man blivit misstänksam emot alla former av gärningar. Detta kan skapa en väldigt passiv, slö form av kristen tro eller rent av världslighet i kristen skepnad när detta missförstås.

Många missionärer eller människor kallade av Gud till olika saker har under tidernas lopp blivit anklagade för att ”agera i egen kraft”, för att bli lagiska eller gå före Gud om de aktiverat sig för något de upplevt Herren kallat dem till. Motståndet har då ibland kommit ifrån människor som själva inte velat lyda Gud eller inte förstått den andres kallelse. Här kan verkligen skillnaden mellan det äkta och det oäkta vara hårfin. Det som för en troende är en stark kallelse och en inre Andens maning kan för andra troende upplevas som ett yttre tvång utan inre övertygelse. I längden blir det frukten, inte bara mängden utan dess smak, som avgör. 

I princip kan faktiskt varje löfte, varje ord i Bibeln upplevas antingen som lag eller evangelium, (ett ljuvligt och befriande tilltal eller ett skrämmande hot) beroende på ens egen ställning inför Gud. Därför är det naturligtvis mycket viktigt att kunna föra en människa in i nåden på rätt sätt så att Guds tilltal till henne blir just ett nådestilltal som befriar och inte ett yttre lagiskt krav som skapar fångenskap. Detta var något som de gamla själavårdarna, inte minst på 1600- och 1700-talet var mycket duktiga i att urskilja och som gav upphov till det som traditionellt kallas för ”nådens ordning”. Även om man kanske inte håller med om allt i detta så finns det ändå mycket gott att hämta där. Dessa själavårdare förstod sig på det mänskliga psyket och vårt kötts förmåga att förvrida Guds gåvor så att de framställs som egna prestationer som ger äran åt människan för vad hon åstadkommit istället för åt Gud och vad han har gett oss. Det naturliga för köttet är just att lita på den egna gärningen och berömma sig över den, eller att misströsta över att man inte är bra nog eller gjort tillräckligt mycket.

Nåden befriar mig från denna krampaktiga relation till det egna jaget genom att låta mig dö och uppstå med Kristus, bort från mig själv och mitt livs två diken, högmodet och missmodet. Lagen, när den brukas fel och används av mitt kött gör mig högmodig och dömande eller missmodig och ursäktande. I båda fallen är egot i centrum. Därför är Jesu väg genom döden till uppståndelsen, bort från mig själv.

Korset är själva symbolen för nåden när den är rätt förstådd. Korset står för det gamla livets död och det nya livets seger. Gal. 2:19-21, 5:24, 6:14. Vi lever  ju rent historiskt efter korset men som princip, som uppenbarelse och som en evig andlig verklighet så lever vi inför korset hela tiden. Nåden strömmar ut ur de öppna såren i Jesu kropp där han hänger på korset för oss. Nåden strömmar ner från himlen, från Jesus på Faderns högra sida och från den levande Andens flod som går igenom det Nya Jerusalem. Allt detta tillsammans är en evig andlig verklighet som pulserar ut i universum och träffar oss som lever här i tiden.

Ett missförstånd som kan uppstå är gärningarnas plats i den troendes liv. Det kan lätt bli en ny form av kramp. Från att ha haft en lagisk kramp som innebär att man gör en mängd andliga övningar för att Gud skall bli nöjd eller vännerna imponerade över ens andlighet så kan det hela vändas i sin motsats. Man blir krampaktigt noggrann att inte göra något alls eller att stämpla allt vad alla håller på med som ”religiöst”. Speciellt kan det gälla det man själv för stunden inte tycker om. Vi kan faktiskt bli väldigt godtyckliga i våra definitioner, om vi ens har sådana, om vad som egentligen är ”religiöst” eller ”lagiskt”. Ibland betyder det faktiskt inte mer än något jag inte själv håller med om , tycker om eller inte känslomässigt känner för just nu och då har vi nått ett andligt bottennapp.

En gång skulle jag be för maten, vilket jag alltid gör och verkligen tycker om att göra. Jesus bad ju som bekant för maten vid ett antal tillfällen och med fantastiska resultat. Det var bara naturligt för honom. Då fick jag besked av en annan troende att det hade han verkligen slutat med för länge sedan eftesom det var bara något ”religiöst”. Detta är ett litet exempel på hur man missuppfattar vad lagiskhet är och inte är.

Går man för långt åt ena hållet blir ett en snårskog av krångliga regler och tillägg och en ständig osäkerhet om man gjort rätt eller tillräckligt mycket och om Gud egentligen är nöjd. Det blir en ständig fördömelse. Går man för långt åt andra hållet så avskaffar man alla heliga vanor och producerar till sist en form av andlig anarki och godtycklighet. Troligtvis har det att göra med en missuppfattning av Bibelns förmaningar och också hur vårt eget kött spelar tricks med oss. Det är mycket vanskligt att tro att den egna inspirationen alltid räcker och att man alltid ”är i anden” i allt vad man gör och dessutom alltid kan utgå från den egna subjektiva erfarenheten. Vi ser inte allt och vet inte allt och därför behöver vi faktiskt andra som uppmuntrar oss till goda gärningar, Hebr. 10:24, eftersom vi ibland kan vara väl så tröga och självcentrerade. Att lära varandra goda andliga vanor i bön, bibelläsning, vittnande m.m. är knappast lagiskhet utan en sund andlig självbevarelsedrift och insikt om vårt ständiga beroende av hjälp, av nåd. Det hjälper till med formandet av den andliga människan. Förmaningarns plats i NT:s brev ligger inte under lagens förbannelse utan flödar ur Andnes nya liv och konkretiserar detta. Rom. 12:1. Det är förberedda gärningar, Ef. 2:10,  som vi skall vandra in i.  Lite mer om en del andra missförstånd vid nästa tillfälle.