Lite sent, efter allt firande kommer ändå ett extra grattis även från mig. Förra fredagen var vi med på Israels ambassads 60-årsfirande i Stockholm tillsammans med många andra. Det var en trevlig men ytterst enkel tillställning som hade som relief bråket kring firandet i Stockholms synagoga och de ovanligt bistra kommentarerna om Israel i media, bland annat SvD. Man menade att man hellre borde fira freden än Israels självständighetsdag. Begreppsförvirring, tycker jag. Israel blev till som nation på ett rättsenligt sätt, dock med följden att man hamnade i krig från dag ett. Detta krig har aldrig till denna dag upphört. 

Att deras fiender då och nu kallar detta för en katastrofens dag hindrar inte att Israel bör firas ordentligt. Israel har all rätt i världen att existera. Det judiska folket har all rätt att återvända till sitt hemland igen.

Den dag Israels fiender, t ex Hamas, Hizbollah, m fl, erkänner Israels självklara rätt att existera kommer det att finnas helt andra förutsättningar för fred. Tills dess finns det ingen anledning att Israel skulle sätta för mycket ljusblå förhoppningar till vare sig västvärlden eller sina arabiska grannar. Man måste i första hand se till att det egna folket överlever. Om fred innebär att den ena parten inte längre existerar, då finns det inte så stora förutsättningar för fred i Mellanöstern. Den typen av fred känner det judiska folket till igenom historien, med klimax under Förintelsen.