Det finns mycket mer att säga om Guds nåd men detta skall ju inte bli en bok. Så det går inte att täcka alla vinklar och varianter av detta i en blogg och detta blir den sista längre kommentaren till detta ämne. Med utgångspunkt av vad jag tidigare nämnt så skulle jag vilja ta upp några stoppmarkörer som jag menar att all förkunnelse av nåden måste befinna sig inom för att vara sund. Här finns ju en stor variation mellan olika förkunnare idag utöver världen och hur de behandlar nåden i sin förkunnelse.

För det första är det är otjänligt att spela ut nåd och omvändelse. Det sker om man ser på omvändelsen som en mänsklig gärning som behagar Gud och ger förtjänst.  Ovilja emot omvändelse kommer säkert av en vilja att göra nåden så stor det bara går så att det inte skall bli plats för någon enda liten gärning hos männskan och därmed plats för frälsning genom laggärningar. Här får man nog skilja på gärning i lagens aspekt, såsom förtjänstskapande gärning som alltså aldrig kan räknas som frälsande och vanligt handlande, agerande dvs handlingar som vi alla gör, andas, går, tuggar, blinkar, tar emot vad någon räcker oss, osv. I denna bemärkelse ”tar vi emot” nåden i något som skulle kunna kallas handling, agerande, men som inte på något sätt är kopplat med förtjänst. Nåden mäts inte ut efter förtjänst, då är den inte längre nåd. Att ge utrymme både för den gudomliga sidan och den mänskliga sidan när det gäller hur nåden verkar är viktigt. 

Utsagor om att vi inte behöver vända om eller att omvändelsen betraktas som en gärning och därmed blir lagisk är att blanda ihop begreppen. Troligtvis kan det härröra sig från det gamla ordet ”bättring” som då tolkas sekulärt dvs att ”förbättra sig” och det kan vi ju inte göra. I alla fall inte som grund för att få del av Guds nåd. Bättring är sinnesomvändelse och utan sinnesomvändelse blir inte nåden operativ, verkande i människans liv. Den nåd som en gång för alla är given på grund av det försoningsverk som en gång för alla har blivit fullbordat måste tas emot av den enskilda människan för att nåden skall komma personen till godo.

Vi blir frälsta genom Andens beröring och överbevisning i våra liv.  Detta leder till vårt bejakande av vad Anden säger och till omvändelse som ett resultat av det styng i hjärtat som får oss att fråga, precis som i Apg. 2:37,38:”Vad skall vi göra? Petrus svarade dem: Omvänd er…”. Rädslan för att syndabekännelse skulle vara negativt och förknippat med fördömelse kan få en del förkunnare att helt förneka behovet av detta. Det är ju tvärtom, bekännelsen av min synd öppnar för en oerhörd frihet om jag vågar ödmjuka mig inför Gud. 

Att betona att allt är klart och att vi inte kan lägga något till är viktigt. Det betyder dock inte att man inte behöver vända om. Omvändelsen är sinnesändringen som inser behovet av nådens gåva och villigheten att ödmjuka sig och ta emot det Gud erbjuder genom att också överge den gamla livstil som genom min stolthet förut förkastade den gåva Gud erbjuder gratis i Kristus.

Så länge vi talar om att låta människor förstå att nåden tas emot i tro, inte genom laggärningar så är det förståeligt att man vill lägga betoningen på att allt är fullbordat i och genom Kristus. Allt är klart, inget kan läggas till. Problemet uppstår dock när troende i sin fortsatta vandring avvisar alla former av gärningar, speciellt de som kan kännas krävande, hotar köttets vilja till autonomi eller på grund av att man blir rädd att själva gärningen i sig automatiskt är lagiskhet. På mitt skrivbord ligger en bok av en författare som lovar en enkel smärtfri process för att leva i seger. Det låter förvisso bra, men är tyvärr varken realistiskt eller bibliskt. Segern är biblisk och där har Gud i Kristus redan gjort allt för oss, men livet i seger är knappast vare sig bekvämt eller smärtfritt, jfr. Rom. 8:31-39. 2 Kor. 6:4,5. I vår sensuella och materialistiska tid vill vi gärna ha allt lätt och bekvämt och inte stötas bort av att vägen skulle vara smal och besvärlig för vårt kött eller att vi skulle försaka något. Självuppoffring är inte alltid populärt.

Detta leder för det andra till nådens förhållande till helgelsen.  Jag har tagit upp detta i min bok ”En helig kallelse”. Det finns massvis av bibelord till stöd för en fortsatt helgelseprocess i det kristna livet,  2 Kor. 7:1, 1 Petr. 1:15-17. Att Jesus är min helgelse, 1 Kor. 1:30 betyder inte att helgelsen är avslutad i mitt liv. Jag är heligförklarad, dvs. avskild för Gud från allra första början men det kommer att ta hela livet att låta denna helgelse bli en verklighet i form av mognad och Kristuslikhet.

Att som en del förkunnare avvisa skillnaden mellan vår position och vår vandring i Kristus är olyckligt och felaktigt. Vi har en position och en identitet med Kristus men lever ut den genom vår vandring under hela livet. Där växer vi steg för steg och där är vi ständigt beroende av Jesus. Där korrrigeras vi och måste dagligen vända om (inte hoppa ut och in ur nåden men korrigeras som när en segelbåt ständigt korrigerar sin kurs). I vår vandring är vi inte fullkomliga, men den Fullkomlige bor i oss och hjälper oss ständigt.

Det tredje är vårt förhållande till Uppenbarelsen, Bibeln. En sund förkunnelse av nåden böjer sig under hela Skriften. Det är knappast görligt att rangera ut vissa delar för att få Bibeln att stämma med min personliga övertygelse. Att rensa ut, ta avstånd från eller minimera GT är en gammal ovana. Den går tillbaks till ärkekättaren Markion som skarpt skiljde mellan GT:s vredesgud och NT:s nådesgud. Han vägrade använda GT. Han hade stora problem med det judiska folket vilket ledde till att han även ville rensa ut NT texter som han tyckte var judaiserande. Den tidiga kyrkan formulerade vår nuvarande kanon just i polemiken emot honom och olika gnostiska villfarelser. Man accepterade alltså GT, som läses kristocentriskt och alla de böcker vi har i vårt nuvarande NT.

Sedan är det också viktigt att de enskilda bibelord vi citerar verkligen betyder det jag säger och inte tas ut ur sammanhanget för då kan de bli ”prooftexts” för nästan vad som helst. För egen uppbyggelse kan Anden levandegöra enskilda bibelord på ett sätt som träffar rakt in i min vardag och då kan det ytligt se ut som om de är tagna ut ur sammanhanget. När det gäller trosläran så måste de bibelord som används stå i relation till kontexten annars kan de raskt tömmas på sitt egentliga innehåll. 

För det fjärde: Inte heller är det acceptabelt att låta vissa Jesusord, t ex Bergspredikan, hamna i det gamla förbundet som man menar inte har med oss idag att göra, medan man tillskriver andra Jesusord, t ex om helande och befrielse en viktigt betydelse för oss idag. Att Jesus sa saker innan korset är ju självklart. Han levde innan han dog. Korset har ju både en historiskt kronologisk roll och en andligt central. I kronologiskt hänseende är korset bakom oss men i andligt hänseende är korset alltid framför oss. Det blir också mycket tveksamt när Jesus och Paulus spelas ut emot varandra. Speciellt om man får känslan att Pauli ord väger tyngre an Jesu ord för att Jesus talar utifrån ett gammalt förbund som nu inte gäller längre. Uttalanden som att missionsbefallningen bara gällde de judiska lärjungarna är en grov missuppfattning. Det är också ett exempel på hur man lägger teologiska scheman på skriften, tex en snäv tidsbestämd syn på de olika nådeshushållningarna och sedan inrangerar allt efter dessa scheman.

För det femte och till sist: Man måste vara säker på att de ord man använder, ex. frihet, nåd, välsignelse, frälsning, lagisk, religiös m.m. verkligen är förankrade i den bibliska uppenbarelsen. Det kan mycket lätt bli så att dessa ord blir trendiga modeord som har sugit upp den sekulära omgivningens betydelse mer än Bibelns egentliga mening. I så fall kan de bibliska begreppen bli kidnapppade.  Då blir tex. ordet ”frihet” mer min egen autonomi, mitt eget tyckande än en ny och frivillig bundenhet till Kristus. Både ordet ”lagisk” och ”religiös” blir då emotiva slagord som egentligen bara betyder det jag känner för eller inte känner för just för stunden. De blir egentligen tömda på all objektiv mening genom att egentligen ha bytt betydelse.

När allt detta är sagt, är det ändå så att ingenting är viktigare än Guds nåd, och därför är det så viktigt att den presenteras rätt, och utan den står vi oss dagligen slätt. Vi behöver sannerligen en förkunnelse som löser människor ifrån fördömelse och kramp så att de befriade kan leva ut friheten i det överflödande livet i Kristus. Tack gode Gud för hans stora nåd!!