Med jämna mellanrum uppkommer frågor om en väckelse eller ett andligt skeende är äkta. Så har det alltid varit. Ofta polariseras åsikterna snabbt och röstläget kan snabbt öka. Inte minst här i Nordeuropa verkar vi vara snabba att kritisera och leta efter fel. Det är ju inte heller här som väckelser så ofta bryter ut och ibland kan man undra om det har ett samband.

Det verkar som vi troende ofta hamnar i ett av två diken. Antingen i ett kritiskt skeptiskt avståndstagande eller i det naivt öppna som bara sväljer allt. Andlig mognad handlar om att hitta en balans mellan dessa två ytterligheter.

Det finns flera viktiga principer att tänka på i samband med starka andliga skeenden (Man kan ju inte kalla alla samlingar av kristna för väckelse som ofta blivit ett favoritord).

För det första kan vi inte kontrollera alla andliga skeenden. De händer ofta utanför vår egen krets och med andra yttringar än vad vi själva är vana vid. Då gäller det att inte inta ett ”samfundstänkande” som genast stämplar ut det som inte tillhör det egna sammanhanget. Det är sanningsfrågan, inte tillhörighetsfrågan som är viktigast. Alltså, är detta äkta, inte om det tillhör det oss eller inte.

För det andra så behöver ingen tvingas att genast ta ställning för eller emot något. Det som är av Gud kommer att växa och ha livskraft. Genom att för snabbt rycka ut och ta ställning riskerar man att våldföra sig på människors samveten och upplevelser. Det gäller både de som är för eller emot en företeelse. De som är emot kan aggresivt försöka hålla människor borta. De som är för kan lika aggresivt, ofta på grund av egen frustrering och längtan efter att ”något måste hända”, tvinga människor ut i något som de inte är mogna för eller också anklaga tveksamma människor för att vara oandliga.

För det tredje: Upphöjs Jesus eller mest enskilda predikanter eller enskilda andliga fenomen? Med detta är det viktigt att säga att alla andliga skeenden har i sig övernaturliga element och dessa måste man kunna vitttna om utan att bli hånad. I alla andliga skeenden finns det personer som står fram. Speciellt i vår kultur har vi svårt för att någon sticker ut. Då vill man lätt kritisera och dra ner dem. Det finns också en risk att det blir för mycket betoning enbart på vissa manifestationer och människors andlighet bedöms efter huruvida de varit med om just dessa eller inte samtidigt som man glömmer annat. 

För det fjärde: Skapar det en bestående frukt av äkta omvändelse, av helanden och mirakler, kärlek till och efterföljelse av Jesus, känslighet för Anden, helgelse och kärlek både till bröderna och de förlorade. Blir det en kontinuerlig tillväxt även efter att initialupplevelserna och de starka känslorna har lagt sig eller blir det ett ständigt sökande efter nya och ännu starkare upplevelser. Förs erfarenheten in i församlingslivet? Ger församlingen utrymme för detta och vill de enskilda troende leva ut detta i församlingens vardag och även under initialt motstånd?

För de femte: Varje väckelse har någon form av läromässigt innehåll. Är detta sunt bibelbaserat, överdrivet, osunt eller rent av falskt? När en rörelse uppstår så är det alltid en blandning av det gudomliga och det mänskliga. Det måste man acceptera. Man kan ta till sig det som är gott utan att behöva ta emot allt. Det är också så att i ett andligt skeende så växer vi alla successivt. Vi har inte allt på plats omedelbart, utan tid, kärlek och tålamod måste ges till tillväxt. Att hoppa på första bästa felsägning, överdrift eller dragning till osundhet är att snabbt döda det hela eller att riskera kasta ut barnet med badvattnet.

Det är viktigt att de som uttalar sig, särskilt sådana som har plattformar, samfundsmässiga eller mediala, själva har erfarenhet av väckelsekristendom och insikt i dessa olika skeenden och utvecklingsfaser annars är risken att man genom att för snabbt gå ut gör mer skada än nytta. Att kräva rätten att få kritisera kan leda till en brist av respekt för det heliga lika väl som att inte säga något alls när saker går snett också leder till problem. 

För det sjätte: Vill vi komma och se själva eller går vi bara på andras uppfattningar och rena hörsägner? Vem ger oss bilden? I alla sammanhang finns de som är missnöjda och som vill racka ner. Är vår uppfattning filtrerad genom deras åsikter? Är det så att vissa andliga skeenden skrämmer oss, stör vår bekvämlighet och hotar avfällighet? Då kan det snabba kritiserandet och de cyniska ordvalen säga mer om mig än om det jag kritiserar. 

För det sjunde: Även en äkta väckelse möter inte alla behov. Alla är inte i samma andliga skeende där de  behöver just det som nu pågår. Alltså måste man kunna låta människor växa i en takt som Anden, inte vi bestämmer, så att det nya vi upptäckt inte blir allt utan en del av en större mångfald. Nyupptäcktens glädje är underbar. Att få egna behov mötta är ljuvligt. Att möta Jesus starkt och få sitt liv förvandlat är vad man unnar alla. Ändå kommer inte alla att förstå, ta emot eller i vissa fall inte just nu behöva det jag upplevt så starkt. Att kunna ha tålamod i en sådan situation är inte lätt, speciellt om man blir kritiserad för det som förvandlat ens eget liv.