Att korrekt beskriva ett historiskt skeende är inte lätt. Detta är ju orsaken till att historieforskning är nödvändig, nämligen att försöka gräva fram så objektivt som möjligt vad som verkligen hände och varför. När jag själv studerade historia var det sådant som fascinerade mig mest. Inte bara vad som hände i ett historiskt skeende, ex slaget vid Lützen 1632, vem som deltog, vilka armeér och generaler, vem som vann och vem som dog, Gustav II Adolf, osv, utan vad var det som ledde fram till detta, vilka politiska och andra faktorer var var rådande? I vilket sammanhang utspelades det hela? Vad ledde det hela  till och varför? Vem har beskrivit det hela och varför? Vilka källor åberopas och hur tillförlitliga är dessa? Vilket urval görs i källorna och används de proportionerligt?

Att källor används proportionerligt betyder ju att en negativ källa inte kan få lika mycket utrymme som tex. 20 positiva källor om man konstaterat att båda sidorna har något berättigat att säga. Sätts historiska fakta in i propagandiska sammanhang?  Skrivs historien om av politiska syften?

Varför är t ex Sovjetunionens historiebeskrivninga av 2:a världskriget så annorlunda än de allierade västmakternas? Denna typen av frågor var för mig mycket intressanta. Det har både med källkritik, analys av objektiva forskningsmetoder och med intresset  av att hålla historieforskning så fri det går från politiserande och ideologiserande. Allt för att nå så nära sanningen som möjligt och att undvika historie- revisionism, alltså en omskrivning av historien eller att historien beskrivs enögt.

Det värsta fallet i modern tid av historierevisionism är ju de försök som gjorts att förminska eller förneka förekomsten av Förintelsen. En berömd rättegång hölls för några år sedan i USA om detta där Deborah Lipstadst, känd forskare kring Förintelsen, framgångsrikt vann och fick fastslaget att det var oärligt, omoraliskt och brottsligt att förneka Förintelsen. Detta var ett mycket viktigt prejudikat i kampen emot de som vill förvanska och förneka historiska fakta angående storleken och existensen av denna fasansfulla tragedi. Tyvärr hindrar det inte propaganda i Mellanöstern att i många fall ändå förneka denna händelse. Det handlar alltså inte bara om fakta, vad som har hänt, utan att också kunna sätta in dessa fakta i det korrekta sammahanget. 

Som historiestudent fick jag lära mig om vittnesbördets betydelse och om dess begränsning. Fördelen med ögonvittnesskildringar är ju deras närhet i tid. Man var där. Historieforskaren, författaren eller journalisten var inte där och många år kan ha gått. Nackdelen med vittnesbördet är att de ofta är mycket subjektiva, fragmentariska och inte alls representativa för helheten. Personen kanske inte ens rätt har uppfattat det verkliga skeendet. Man har med andra ord inte förstått det som hände innan eller det som kom efter och varför. Man kan också vara negativt färgad av personliga skäl, och ha en oplåckad gås med någon. Det färgar starkt urvalet av fakta i ögonvittnesskildringen. Allt detta måste vägas in och det är verkligen inte lätt.

I media idag förstärks ofta nuet på bekostnad av det historiska sammanhanget. Vi ser starka bilder och förfasar oss.  Det kan gälla en liten pojke som hamnar i kulregnet mellan israeler och palestinier. Som vi minns dog pojken och Israel beskylldes. Varför? Därför att man sköt ju just då. Sedan visade sig kulan vara palestinsk. Frågan kom också upp senare varför pojken befann sig där? Uppmuntrade pappan, som var med honom att krypa fram? Dessa frågor är relevanta och måste få ställas i en saklig ton, fria från ideologiska fördomar som kan finnas på båda sidor. Shimon Peres sa om dessa företeelser: ”Ni ser våra reaktioner men inte deras aktioner”. Att beskriva ett skeende korrekt uan att förfalla till förenklingar, propaganda, eller redan förutbestämdaa ideolgiska mallar är inte lätt.

Det är med denna bakgrund jag med stort intresse följer Dagens artikelserie om Livets Ord. Inte för att, som någon verkar tro, benhårt försvara allt vi gjort och gör, utan för att kunna känna igen det historiska skeendet. Det skall bli intressant att följa med.

En sak till, apropå detta detta med fakta, det var inte så att vi i Livets Ords tidiga skeende av någon slags snobbig princip vägrade svara på pressens frågor. Den behandling vi utsattes för av pressen, som vägrade ta in våra svar, som förvred allt vi sa, som utelämnade stora stycken, som målade upp oss ständigt som monster, som ignorerade allt postivt, som inte uppmärksammade det som hände hos oss överhuvudtaget, som vägrade rapportera stora event, som ljög om siffror m.m, m.m. i all oändlighet, gjorde att vi i det skedet insåg att det var omöjligt att samtala. Det kändes som om man bara hade syftet att slå ihjäl oss och utnyttjade varje uttalande vi gjorde emot oss. Tidningsrubrikerna och artiklarna från den tiden, som vi har i våra arkiv, talar sitt tydliga språk. Sedan får man väl säga att det fanns tillfällen då även Jesus teg.

 Även här gäller det alltså att sätta in saker i dess rätta sammanhang för att ge de rätta perspektivet. På den tiden var det knappast så att vi fick någon som helst möjlighet att objektivt beskriva oss själva i media eller ens tala till punkt. Journalisterna gjorde allt för kontakta vårt folk och fiska efter skandaler. Man kunde vara mer lovligt inställsam och förljugen för att få något på kroken. Nu är det troligtvis lite andra tider. Vi får se. 

Avslutningsvis kan sägas att när Jaktlund säger att jag var frustrerad över det andliga läget i Sverige på 80-talet så är det ett ordval(som säkert kommer att återkomma i andra artiklar) som antydningsvis pekar på att det bara var en subjektiv känsla i mig. Ordet nöd är ett bättre ord. Ordet nöd innebär att Guds Ande lägger en börda på ens liv för att han vill förändra något. Dessa nyanser gör stor skillnad i förståelsen av det andliga skeendet.