När jag låg i lumpen som sjukvårdare och var ute i fält tillbringade jag mycket tid med att hugga ved. Det var den favoritsysselsättning befälen satte oss på när vi inte hade mycket annat att göra. Till slut lärde jag mig att faktiskt njuta av den monotona vedhuggningen.

Häromdagen hade jag fått låna en klyvmaskin av en vän. Den är klart bekvämare än en yxa, inte minst i min lite flåsigare ålder. Vilken känsla att stå i några timmar och lägga på det ena vedträt efter det andra och se klyven gå rakt igenom de knotigaste vedbitar och dela dem alltmedan hjärnan ligger i träda.

Fåglarna kvittrade så det nästan dånade, solen sken, vedbitarna luktade gran och tallkåda. Gruset på gångarna har torkat upp efter vintern och börjar damma.

Grannens gamla äppelträd står i full blom, tusentals vita små blommor. Gräs, ogräs och ormbunkar växer så det knakar. Tankarna flyger som vedspånen, åt alla håll, och det gör inget alls. Vedstapeln växer och snart är det dags för kaffe. Kan man ha det bättre? När solen äntligen skiner och det är svensk vår så är man nära paradiset. Inte undra på att skomakaren stängde ”mellan hägg och syren”.