”Här kan ni verkligen följa årstiderna” sa damen som sålde huset till oss. Så är det. Göken gol just och vi tog en promenad. Det går en liten stig igenom en pelarsal av furor i skogen. Stigen ringlar efter klippkanten som går ner i vattendraget utmed den vik som gör att vi bor på en liten halvö. Man kan vika av och sätta sig vid klipporna och njuta av sjön som sticker av i tre olika grenar. Vattnet glimmar så skarpt som om bara Renoir skulle kunna fånga alla nyanserna.

Det krasade uppe i en tall och där kämpade en ekorrunge förvivlat. En liten kurre som just lärt sig hoppa. Han försökte komma uppåt men barken var så slät att han slet flisor ur den som dammade ner. Han försökte komma upp men med sina små klor hasade han ändå konstant neråt, mer och mer förtivlad verkade det. Så fick han äntligen fäste och vips, ur tallen till en liten gran vidare till nästa tall, så en till och så var han borta. Han klarade det. Kanske var det livets första utmaning.

Vi satt på klipporna och njöt en stund. Helt plötsligt brakade det till bakom oss på stigen vi just vikit av ifrån och det hördes tramp av hovar. Det lät som ponnyexpressen i full karriär över Prärien i min barndoms cowboyfilmer. Nej, det var två älgar som i full galopp (galopperar älgar?) dundrade fram på dennna steniga stig. Jag har sett många älgar men aldrig sett några damma på så rejält, på en sådan smal och stenig stig. Imponerande träffsäkert!

Vi följde spåren hemåt. Inne på tomten igen slog kaprifoldoften emot oss för första gången i år. Den är tidigt utslagen och knopparna av rhododendronbusken är redan igång. Allt verkar yrvaket och glädjefullt och spritter av liv. Inte undra på att Bibeln använder naturen som källa till liknelser. Det andliga och det naturliga livet ligger varandra så nära.