Nu när Dagenartiklarna lagts undan och högarna med gamla tidningar vuxit rejält så finns det tid igen att återgå till att jaga gäss, Canadagäss alltså. Efter att ha fyllt en hink med gåslortar så fick jag nog. Jag hittade gamla hönsnät och satte upp dem på båda sidor av den gräsbeklädda och stenbelagda delen av bryggan. Det är där de kommer upp, luringarna. Det finns en liten mjuk rundning som är perfekt för att glida upp på i smyg.

Nu är det ett rejält stängsel och ingen gås i världen kommer upp där. Jag har för övrigt fått hjälp att höja marken intill vattnet en halvmeter, många lastbilslast av jord och sten, och gjort en stenkant som någon garanterade att gässen inte kommer upp på. ( Allt detta gjorde jag nu inte för gässen men jag ville samtidigt se till att de inte kunde komma upp den vägen.)

Nåväl, efter uppsatt stängsel var jag riktigt stolt (hoppas nu ingen misstycker om detta ord) och gick upp på verandan och drack kaffe med min 93-åriga svärmor Maj. Hon är ett under i klarhet och så rolig att samtala med om allt möjligt. Min fru Bigitta sa då lakoniskt: ”Titta nere vid vattenbrynet.”

Där, i parad, i profil, i gåsmarsch, struttar 4 gäss fram i solgasset. De riktigt kromar och visar upp sig och har alltså på något sätt helt gått förbi alla hinder som om de inte ens funnits. Pust!

Kriget fortsätter alltså, skyttegravarna är grävda och taggtråden uppsatt, nu saknas bara kanoner och krokodiler. Grannen och jag har bryggan ihop. Han började bistert mumla igår om någon han känner med gevär….