För några dagar sedan kunde man läsa om en kvinna, flicka, på löpsedlarna som var alkoholist. Läkarna betraktade henne som obotlig. Hon är 19 år. Hon har druckit sedan hon var 14, tror jag det var. Hon började festa med kompisarna, öl, vin och så starksprit. Snart var hon helt beroende och drack dagligen. Hela hennes unga liv rasade samman och hon älskade alkoholen som sitt eget liv. Hon sa att den blev hennes enda vän. Nu är hon en spillra, 19 år, fast hon knappt börjat leva. Det var så sorgligt att läsa om henne.

Alla hamnar inte där, men mer än vi vill kännas vid. Ungdomsfylleriet är en stort och snabbt ökande problem i Sverige idag och tusentals liv påverkas och förstörs av supandet.

Den bästa supen är den man aldrig tog. Att aldrig börja, att aldrig vänja sig, att våga vara annorlunda och säga nej är bästa medicinen emot alkoholism. Men även om man inte blir alkoholist finns det många andra biverkningar. Därför känns det obehagligt att träffa frikyrkliga ungdomar som leker med alkohol och skryter om den frihet de menar sig ha. Lika obehagligt är det att träffa karismatiska pastorer som säger att ” biffen smakar bättre med ett glas vin”. Det luktar billig hedonism lång väg.

För några år sedan såg jag en pastorsfru pimpla i sig glas efter glas vin på en middag vi var på tills hon var helt lullig. Pratet om ”ett glas” vin till maten är ofta nonsens här uppe i Norden. Med vår brist på kultur på dessa områden blir det snart två, tre glas. Därför dricker jag hellre vatten, trots ibland föraktfulla blickar i en del kristna sammanhang. Jag behöver inte något annat än vatten. Det smakar alltid bäst. Inte minst dagen efter.  

Talet om att Jesus drack vin är nog det vanligaste svepskälet idag. Jag har emellertid lite svårt att se honom halvfull. Naturligtvis blev han inte påverkad men det blir däremot snabbt alkoholovana ungdomar idag. Talet om att ”det här klarar jag” vittnar ibland om en egenrättfärdighet och okänslighet inför de som faktiskt inte är lika starka på detta område. Att avstå från alkohol i en kultur som i århundraden präglats av supande och starksprit är inte konstigt alls. Vi lever trots allt i ”brännvinsbältet” som går från Norge till Ryssland och hos oss här i Norden är supandet ibland helt groteskt.

Inte heller är det ett uslag av moralism att avstå från alkohol. Om någon säger att jag är dömande så svarar jag att det är jag inte alls utan det handlar om att ta ansvar för mitt eget och andras liv. Jag drack tillräckligt med vin innan jag blev en kristen, under det tokiga 60-talet, för att klara mig restan av livet. Jag behöver inte mer eftersom jag vet att hur det smakar och inte behöver bekräfta någon slags frihet . 

Det handlar om att skapa alkholfria zoner för de som är svaga och utsatta och vad jag vet är det väl det kristna skall göra, inte bara tänka på egen njutning för stunden.  Ords. 23:31,32.