När vi har semester brukar vi ibland stanna utmed vägen och gå in i gamla kyrkor. Sverige är fullt av dem och många är otroligt vackra. Mina favoriter är nog Upplands medeltidskyrkor där de gamla väggmålningrna bevarats eller plockats fram igen. Reformationens bildstormningar som innebar att man vitkalkade väggarna på kyrkorna gjorde att en stor mängd genuint kristen kultur gick förlorad. Där man lyckats restaurera igen ser man hur evangeliet och hela den bibliska uppenbarelsen åskådliggjordes för sockenborna, som inte kunde läsa, och blev levande för dem genom dessa bilder. De hade ju inte Jesusfilmer, DVD:s eller Youtube klipp att titta på.
Birgitta och jag vandrade iväg i vår egen hemtrakt häromdagen och besökte bland annat Funbo kyrka, alldeles där vi bor. Den är oerhört vacker, byggdes kanske redan på 1100-talet. När heliga Birgitta åkte in från Finsta gård i Skederids socken till Uppsala så måste hon ha passerat Funbo. Inte långt ifrån Funbo ligger Rasbo med en annan vacker kyrka. I samband med heliga Birgittas födelse 1303 fick prästen i Rasbo en vision och hörde följande: ”Åt Birger har blivit född en dotter, vars underbara röst skall höras över hela världen.” Så blev det ju också.
I Finsta fick Birgitta en syn då hon var tio år. På natten fick hon se Jesus hänga på korset och det krucifix hon hade på väggen blev levande och allt större. Hon såg blodet rinna och när hon frågade vem som gjort detta fick hon höra: ”De som föraktar och glömmer min kärlek.” Efter det kunde hon aldrig tänka på Jesu korsdöd utan att gråta.
Allt detta har hänt i mina nära hemtrakter och det är väldigt fascinerande att besöka dessa kyrkor och tänka på det pulserande andliga liv som faktiskt fanns så tidigt i Sverige, med visioner, syner, profetior och djup förståelse och uppskattning av Jesu försoningsverk på korset för oss. Nu står ofta dessa kyrkor tomma men de vittnar om att människor trodde på Jesus långt innan vi kom till. På många sätt är det viktigt att koppla med det Gud gjort förut på den plats du och jag bor.
När vi nu senast hade vår Israelresa så var en pastor från Fidji med oss med 12 av sina medarbetare. På varje plats vi var, Oljeberget, Getsemane, Golgata, m.m. bad han: ”Herre ger mig en del av den smörjelse som verkat på denna plats.”
Jag tror att vi i tro kan göra anspråk på det Herren har gjort på platser över hela världen, inte minst i vår hembygd. Vi kan också få vara med att se hur det andliga livet återvänder där det gått förlorat. Sist jag var i Turkiet bad vi starkt för evangeliets återkomst och genomslag där. Det är också vad jag ber om i varje kyrka jag besöker, att källan av levande vatten ännu starkare skall flöda fram där.
Jag glömmer aldrig upptäckarglädjen över att höra samman med alla kristna när jag som ”skolegutt” fick sitta på högmässan i norska statskyrkan, och kände igen samma gudsnärvaro, samma värme och smörjelse i hela kroppen, när salmsången fyllde katedralen, samma andliga rikedom, och härlighet som jag var uppfödd med i det karismatiska pingsthemmet, och på väckelsemöten med salvelsefyllda, nyfrälsta hippies och Jesusfolk. Har man smakat, och druckit av andens friska vatten, vill man dricka, igen och igen.
Nyss hemkommen från Lakeland, blir jag därför så inspirerad av denna bloggartikel, och av tanken på att våra gamla kyrkor och katedraler återigen kan komma att fyllas med förväntansfulla, törstiga, trötta och hungriga människor, och att våra kyrkor, tält, arenor och katedraler ska fyllas av ljudet av helhjärtad lovsång. En lovsång som bara flödar som likt dyrbar nardus från förundrade, trasiga och upprättade människor. Gud åt folket!
Våra kyrkor behöver böneunderstöd!
Härlig inställning du har när du ber i de gamla kyrkorna. Det tackar vi för Ulf!
Detta är mycket gott. Om vi sluter våra ögon och frågar Gud ”vad är Din dröm för vårt land Herre”? Så måste väl svaret ändå vara, ”att på nytt få utgjuta min Ande över Sveriges folk och få uppfylla varja hus (kyrka, helgedom) som byggts till min ära med min härlighet.
Låt oss tillsammans tro att detta ska ske under vår livstid!
Sommarhälsningarhälsningar/Magnus
På den tiden var kyrkor stora byggnadsverk. Om det ska jämföras i dagens mått med de större byggnaderna som uppförs idag.
Man kan ändå vara ganska tacksam för de välsignelser förr, tänk om vi hade haft moskeer i Sverige eller någon form av asa tro. Var hade vårt samhälle varit idag? Eller hur blir det i framför oss om vi inte bygger vidare?
Även om det andliga livet dött på vissa ställe så kan ändå kyrkan aldrig dö ut, så man ska nog inte vara besviken men ändå vaksam över varför det blivit så dött. Det som finns framför oss tror jag alltid är bättre än det som varit bakom oss även om det varit väckelse förr,iallafall i Guds rike.
Jag känner samma vördnad och frid i gamla kyrkor som jag kände när min lärare varje morgon spelade på tramporgeln och hela klassen sjöng;
”Morgon mellen fjällen, hör hur bäck och flod,
porlande mot hällen sjunga Gud är god,
Gud är god.”
Som 10-åring såg jag Guds godhet och Skaparen i naturen. Det var min absoluta favoritpsalm.
Och samma frid och Gudsfruktan känner jag i alla dessa gamla kyrkor och det blir lätt att ta en stund och tacka Gud för det Han gjort genom sekler för Sverige på alla dessa platser.
Särskilt tackar jag för korset i vår flagga och 10 Guds bud i vår lagbok.
Vi tror ibland att det bara är våra moderna frikyrkor som ”har det” och det är ett stort misstag.
Mycket av Guds nåd över vårt land kommer som en frukt av alla dessa tidiga missionärer som gått ut från många av dessa gamla kyrkor och kapell.
Hasse Gardelach i Gamleby :o)
Tänk vad mycken ”andlig” historia som vi inte har den minsta aning om! Bara genom detta inlägg har du återväckt behovet av att lära känna sin andliga historia bättre. Både de små vingslagen och de stora händelserna.
Vi brukar tala om att ”finna sina rötter” och menar då de biologiska rötterna. Men vi är nog i minst lika stort behov av att lära oss denna form av ”rötter” – de som gått före oss och fått uppleva Gud så nära i sina liv. Tack för alla dina fantastikt intressanta inlägg. Önskar dig och din familj underbara sommardagar tillsammans!
Jo, vist är det vackert och intressant med vackra kyrkor.
Jag vet i stort sätt inget om denna Birgitta. Vad var det hon sa som blev så kännt.
Gifte mig nyligen i en Dalsländsk kyrka från medeltiden. Taket i kyrkan var målat i tre delar. Längst fram ovanför altaret avbildades himlen. Över bänkraderna avbildades jordelivet och skapelsen. När man vände sig om för att gå ut ur kyrkan så var det sista man kunde se faktiskt helvetet för att man skulle bli påmind om alvaret i att göra rätt livsval innan man gick hem. Radikalitet har definitivt funnits länge i vårt land. Vem skulle våga göra på detta sätt idag?
Sverige, Funbo, Uppsala….ja nu saknar jag ”hemma”. Vi har varit utomlands nu i tre veckor (Florida) och just ikväll kom hemlängtan. På förekommen anledning så började jag längta efter Sverige, Uppsala, Funbo och inte minst vår kära församling… Så viktigt och så underbart att få tillhöra en lokal församling. Tack Ulf o Birgitta, tack alla kära distriktspastorer, tack alla goa goa vänner… vi kommer hem nu… 🙂
Fin artikel. Sjalv drommer jag om att fa vara pastor i en gammal svensk kyrka. Det finns ett sadant arv i dessa kyrkor. De har haft en fin gudsnarvaro under sadan lang tid. Ah vad jag onskar se det igen.
Varför måste vi hela tiden göra anspråk på något?
Kräva något?
Nu ska vi kräva Gud att ge oss smörjelsen som funnits i vår hembygd.
Kan vi inte bara söka Herren?
Be honom rena oss från alla synder.
Uppenbara vad som är fel i våra egna liv.
I våra egna doktriner.
För något är ju uppenbart fel när elden inte faller.
Guds rena eld.
Inte någon babylonisk kopia.
MVH
Som vanligt är jag dalapatriot och minns min barndoms både dop och konfirmationskyrka ute på Sollerön i Siljan. Den är för mig mycket kär. Det är en fröjd att gå in genom den tunga träporten, känna doften av sterinljus och känna den något kyliga luften som möter när man öppnar dörren. Atmosfären är dock varm och jag tänder ett ljus och kan i stillhet tänka klart och ana tidens gång från forna dagar. Tack återigen för din blogg, den inspirerar!
Förra sommaren ville ett av mina barnbarn att vi skulle göra en mormorsresa. Vi gjorde det och tog med mor och lillasyster också. Resan gick genom kultur och släktvisiter. Carl Larssongården, Sundborn som nordligast och sista anhalten innan vi var hemma var en liten avstickare som jag länge velat göra, Härkeberga kyrka, Enköpings kommun.Gammelmorfar Josef hade för länge sen arrangerat pensionärsresa dit för de vackra kyrkmålningarna som inte blev övermålade under reformationen. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men det var storslaget, andaktsfullt och som om tiden ville upphöra och nuet tog över. Här ville jag stanna. Då kommer det in en man som vet allt om de frågor vi ställt oss om dessa vackra målningar. Mitt ute i ingenting finns historiens vingslag och en budbärare som kan och vill dela med sig till oss resenärer. Hoppas kyrkobygnaden får tala sitt språk till många besökare och pilgrimer framöver.
http://www.kyrkanshus.nu/Harkebergakyrka.htm
Tog en semesterdag i vår hemtrakt och besökte Gamla Hjälmseryds kyrka. Vi ingången till kyrkogården kunde man ringa ett nr och via telefonen få en guidad vandring fram till kyrkan med historisk fakta, bra idé! Den tidiga delen av kyrkan har under historiens gång utsatts för förfall,yttre och inre material spreds över bygden, altarskivan från 1100-talet användes som trappsten i en närbelägen gård. Vid restaurering återsamlade man så mycket som möjligt av ursprungsmaterialet. Det är vad Gud gör med sin församling i vår tid, han samlar oss och bygger oss på den fasta klippan Jesus, allt efter Guds egen ursprungsplan.
Jimmy; http://sv.wikipedia.org/wiki/Heliga_Birgitta
http://sv.wikipedia.org/wiki/Societas_Sanct%C3%A6_Birgitt%C3%A6
Vi är många som gärna berättar om Birgitta för de som vill höra 😉
Magnus Axelsson har skrivit ett inlägg här. Är du samme MA som gick på Trons Ord i Mölndal hösten 83?
Och kan du i så fall höra av dig till mig?
Adressen är ingmar@ironn.org
Det är så skönt när man ser kyrkor lite överallt. Tänkte precis på det när jag var på Gotland. Fanns det ett hus i sikte kunde man nästan vara säker på att se minst ett kyrktorn. Till och med när man seglade genom Stockholm såg man kors på några ställen (och inte en enda moské).
Tack Ulf för en liten glädjande artikel om våra gamla kyrkor och vårat största helgon.
Och det är sant som du säger att det är härligt att gå omkring i gamla kyrkobyggnader… man kan ofta känna historiens vingslag i en härlig kombination med en härlig andlig atmosfär.
Allt gott/ Samuel Varg Thunberg
Fin text i många stycken – men också lite pinsam. ”Reformationens bildstormningar som gjorde att man vitkalkade väggarna på kyrkorna” – vet du Ulf (och Kerstin Grundström) inte om att de allra, allra flesta vitkalkningar skedde under den s.k. upplysningstiden på 1700-talet? Den lutherska reformationen som präglade Norden – i motsats till den kalvinistiska i t.ex. Schweiz – hade en i huvudsak positiv syn på kyrkokonst (bilder och skulpturer m.m.), även om man också här ibland gick för hårt fram bland ”beläten” som man uppfattade var föremål för dyrkan. Någon allmän bildstormning och överkalkning var det i vilket fall som helst inte fråga om i vårt land, och det är rätt taskigt att ge bröderna Petri & c:o skulden för något som i allmänhet inträffade långt senare.
En vacker sommardag var jag ute och gick i vackra Leksand (där jag också bodde). Jag gick och småsjöng för mig själv och spatserade runt på kyrkogården (Sveriges vackraste?). Kyrkan var öppen och jag smög in. Den var alldeles tom och jag tog mig god tid att titta och bara vara. Till sist satte jag mig i en bänk längst fram och kunde helt enkelt inte låta bli. Jag började sjunga Lina Sandell Bergs ”Herrens nåd är var morgon ny”. Tänk vad bra man sjunger i en kyrka 🙂 Akustiken är ju fantastisk. Jag sjöng alla verser jag kom ihåg och är helt inne i min sång när jag hör ett litet knäpp bakom mig. Jag sneglar över axeln och ser att jag inte är ensam längre… Bakom mig har flera andra tagit plats i bänken och sitter och lyssnar – på mig. Jag blev lite generad – jag menar det hörs rätt så väl när man sjunger för full hals i en kyrka. Jag skyndade mig till sista versen (hur man nu kan göra det, man måste ju sjunga alla ord) och smet sedan kvickt ut förbi min publik. Trots att det var lite pinsamt så glömmer jag aldrig den stunden. Min lovsång fyllde hela kyrkan och omslöt mig och lyfte hela… taket. Gud kändes väldigt nära. Det fanns nog en tanke med hur man byggde kyrkorna förr…
Om den Helige Ande fick leda Gudstjänsterna i våra gamla kyrkor, skulle de säkerligen inte stå tomma som nu.