DN debatt har en viktig debattartikel idag. Artikelförfattarna, som alla är knutna till Claphaminstitutet, manar folkhälsominister Maria Larsson att verka för en reducering av antalet skilsmässor. Inte dåligt!

Speciellt i en tid då skilsmässor är slentrianmässigt vanliga och anses som en mänsklig rättighet som inte alls får ifrågasättas. Hur mycket psykiskt, socialt och ekonomiskt lidande skilsmässor kostat människor, inte minst barnen, är nog oöverskådligt.

Artikeln menar att det är en myt att det är bäst för barnen att föräldrar som inte älskar varandra separerar. Säkerligen är det så. Vart tredje barn tappar nära kontakt med en av föräldrarna enligt artikelförfattarna och det rör sig alltså om 45000 barn som årligen är med om detta. Av detta får många men för livet.

Vidare säger man att barn naturligtivs i allra största utsträckning verkligen behöver båda föräldrarna. Visst finns det extrema undantag där det förekommer daglig eller regelbunden fysisk eller psykisk terror men detta är extrema fall. De flesta skilsmässor handlar inte om det. Alla äktenskap är inte bra men ett dåligt äktenskap är säkert bättre än inget alls, för barnen. 

Från en kristen ståndpunkt finns det inte heller något dåligt äktenskap som inte går att rädda, om viljan och ödmjukheten finns. Äktenskapet är instiftat av Gud och Gud är den som både vill och kan förlåta, upprätta, rädda och bevara trassliga äktenskap. Inte minst idag behöver människor se att äktenskap kan fungera, inte som präktiga egenrättfärdiga och ibland helt självupptagna institutioner utan som en plats för Guds frid, kärlek och försoning mitt ibland alla sönderslitna relationer människor emellan.

Skilsmässor händer och när det skett är det så viktigt att stödja de som blivit ensamstående och som ofta får en tung börda, både emotionellt och ekonomiskt. Där måste församlingen och familjer i vänkretsen bli ett bärarlag så man orkar gå vidare.