Vi lever i tider av sekularisering och profant självförverkligande där mycket går ut på att leva ut allt man önskar och vill.  Många  troende blir påverkade av en hedonistisk kultur och reagerar emot försakelse och självövervinnelse som man uppfattar som gärningskristendom. Man reager emot att man skulle behöva göra något i sitt trosliv. 

Det kan det vara värt att påminna att Bibeln faktiskt lägger rätt mycket vikt vid saker som skall göras. Kanske är det vårt svenska kynne, med krav på att andra, läs: staten, skall ta hand om allt för oss eller att vi bara skall få mysa och må kravlöst i naturen.

Vi har inbyggt i oss en förståelse av den kristna tron som ofta är uppbyggd enbart på vissa favoritversar och som effektivt gör att vi värjer oss från att göra saker. Vi vill hellre gärna bara vara. Denna inställning gör knappast den bibliska uppenbarelsen rättvisa men försvaras ofta aggresivt med näbbar och klor av oss svenskar. Jag undrar om vi hade platsat i Paulus team på väg igenom strapatserna i Mindre Asien?

Det är  intressant vilka liknelser och referenser Paulus har när han lägger ut sitt evangelium och talar om det andliga livets utveckling och tillväxt:

1. Strid, krig och kamp. 1 Kor. 9:7, Ef. 6:10-18, 1 Tim. 1:18, 4:10, 2 Tim. 2:3,4,

2. Idrott, brottning,boxning, löpning. 1 Kor. 9:24-27, Fil. 3:12-14, 2 Tim. 2:5, 4:7.

3. Jordbruk. 1 kor.3:6-9,  9:7,10, 2 Tim. 2:6.

4. Byggmästare, arkitekt, byggnadsarbete. 1 kor. 3:3:9-15, Ef. 2:22, 4:12.

I dessa bibelställen, samt en hel del andra när Paulus talar om sina resor och sitt liv, 2 Kor. 6:4-7, 2 Kor. 11:23-28, präglas det han skriver av beskrivningar av hårt arbete och umbäranden. Det är ingen dans på rosor Paulus beskriver. Hela hans liv präglas av förberedda gärningar som kommer som en frukt av nåden och tron men dessa gärningar var inte alltid lätta och bekväma. Den korsseger han förkunnade levdes ut i ett liv av uppoffrande och ibland slitsamma spänningar. 

Dessa bilder som Paulus använder för att beskriva det andliga livet har alltså i sig mycket av kamp, slit och möda, av uppoffring och försakelse. Att måla upp ett sådant kristet liv är inte helt populärt. I väldigt mycket av det Paulus säger finns alltså en ton av kämpande aktivitet under stora uppoffringar och ibland stor konfrontation. Han skulle nog knappast förstå vårt moderna terauptiska tal om vila, av kravlöshet och att få vara som man är och ständigt ha behov av bekräftelse. 

Det finns en verklig vila i Gud, ofta mitt i besvärliga omständigheter,  och visst finns ron och friden. Visst är vi lösta från lagens krav men frågan är på vilket sätt, i vilken kontext och under vilka omständigheter och inte minst vad detta leder till. Frågan är också om inte bristen på villighet till andlig disciplin och obenägenheten till självövervinnelse hos oss leder till en förslappning som i längden blir ett mått av världslighet och laglöshet.

Vi verkar fortfarande ha lätt för att vilja sitta kvar på vårt livs tron och själva bestämma hur det skall vara och inrätta allt så det passar oss bäst. Guds kraft i våra liv kommer inte bara genom att någon annan lägger händerna på oss utan förlöses när vi säger nej till själviska impulser och tar vårt kors på oss. Där, när vi upptäcker vår svaghet och säger nej till den, kommer Guds nåd och kraft till vår hjälp.