Vi lever i tider av sekularisering och profant självförverkligande där mycket går ut på att leva ut allt man önskar och vill. Många troende blir påverkade av en hedonistisk kultur och reagerar emot försakelse och självövervinnelse som man uppfattar som gärningskristendom. Man reager emot att man skulle behöva göra något i sitt trosliv.
Det kan det vara värt att påminna att Bibeln faktiskt lägger rätt mycket vikt vid saker som skall göras. Kanske är det vårt svenska kynne, med krav på att andra, läs: staten, skall ta hand om allt för oss eller att vi bara skall få mysa och må kravlöst i naturen.
Vi har inbyggt i oss en förståelse av den kristna tron som ofta är uppbyggd enbart på vissa favoritversar och som effektivt gör att vi värjer oss från att göra saker. Vi vill hellre gärna bara vara. Denna inställning gör knappast den bibliska uppenbarelsen rättvisa men försvaras ofta aggresivt med näbbar och klor av oss svenskar. Jag undrar om vi hade platsat i Paulus team på väg igenom strapatserna i Mindre Asien?
Det är intressant vilka liknelser och referenser Paulus har när han lägger ut sitt evangelium och talar om det andliga livets utveckling och tillväxt:
1. Strid, krig och kamp. 1 Kor. 9:7, Ef. 6:10-18, 1 Tim. 1:18, 4:10, 2 Tim. 2:3,4,
2. Idrott, brottning,boxning, löpning. 1 Kor. 9:24-27, Fil. 3:12-14, 2 Tim. 2:5, 4:7.
3. Jordbruk. 1 kor.3:6-9, 9:7,10, 2 Tim. 2:6.
4. Byggmästare, arkitekt, byggnadsarbete. 1 kor. 3:3:9-15, Ef. 2:22, 4:12.
I dessa bibelställen, samt en hel del andra när Paulus talar om sina resor och sitt liv, 2 Kor. 6:4-7, 2 Kor. 11:23-28, präglas det han skriver av beskrivningar av hårt arbete och umbäranden. Det är ingen dans på rosor Paulus beskriver. Hela hans liv präglas av förberedda gärningar som kommer som en frukt av nåden och tron men dessa gärningar var inte alltid lätta och bekväma. Den korsseger han förkunnade levdes ut i ett liv av uppoffrande och ibland slitsamma spänningar.
Dessa bilder som Paulus använder för att beskriva det andliga livet har alltså i sig mycket av kamp, slit och möda, av uppoffring och försakelse. Att måla upp ett sådant kristet liv är inte helt populärt. I väldigt mycket av det Paulus säger finns alltså en ton av kämpande aktivitet under stora uppoffringar och ibland stor konfrontation. Han skulle nog knappast förstå vårt moderna terauptiska tal om vila, av kravlöshet och att få vara som man är och ständigt ha behov av bekräftelse.
Det finns en verklig vila i Gud, ofta mitt i besvärliga omständigheter, och visst finns ron och friden. Visst är vi lösta från lagens krav men frågan är på vilket sätt, i vilken kontext och under vilka omständigheter och inte minst vad detta leder till. Frågan är också om inte bristen på villighet till andlig disciplin och obenägenheten till självövervinnelse hos oss leder till en förslappning som i längden blir ett mått av världslighet och laglöshet.
Vi verkar fortfarande ha lätt för att vilja sitta kvar på vårt livs tron och själva bestämma hur det skall vara och inrätta allt så det passar oss bäst. Guds kraft i våra liv kommer inte bara genom att någon annan lägger händerna på oss utan förlöses när vi säger nej till själviska impulser och tar vårt kors på oss. Där, när vi upptäcker vår svaghet och säger nej till den, kommer Guds nåd och kraft till vår hjälp.
Den högern träffar rakt i hjärtat…
Jag har den sista tiden sett hur mycket av mitt eget, min egen vilja och mitt jag som varit ivägen i min Guds relation. Jag har tyvärr varit Gud i mitt eget liv under många år som troende. Gud skulle fixa framgång, helande och välsignelse till mig utan någon större insats från min sida. Samtidigt tog jag inte ansvar utan gjorde det mitt ego ville och inte det bästa och rätta. De problem som jag har/haft har jag förväntat mig att Gud ska fixa genom ett direkt mirakel. Nu har jag tillslut tvingats lyssna till det Gud sagt hela tiden, att jag ska göra vad jag kan, resten tar han hand om. Så det är just nu en jobbig vandring av att be andra om förlåtelse, ta itu med mina egna problem och reda ut relationer. Samtidigt så är jag äntligen på väg, resan har börjat på riktigt. Gud är på första plats även om det är en daglig kamp. Nu kan Gud göra och gör i mitt liv det som han inte kunnat göra tidigare för min egen själviskhet, stolthet och oärlighet. Det är fantastiskt, och förlösande! Att få en självbild, själslig, andlig och fysisk hälsa enligt Guds vilja, det kräver arbete, intensivt hårt och många gånger smärtsamt arbete och jag blir färdig först i himmelen. Mycket kan dock ske redan här, och min kondition på alla dessa områden har förändrats radikalt. Att börja se vem Gud är, att tro hans Ord och på kraften i bön, att se att det håller, det är Underbart! Amen!
Kjære Ulf.
Hjertelig takk for det du skiver. Det er utfordrende og samtidig befriende, fordi det samsvarer med Guds ord.
Det å være kristen innebærer at man må omfavne tre hovedaspekter samtidig:
Omvendelse – tro – lydighet. I Skandinavia virker det som vi fremelsker troen som det primære, og det andre blir ”valgfritt”. Det er ikke riktig, og det fører til et statisk liv med liten fremdrift. Gud velsigne deg.
Hilsen fra Norge.
Øyvind Fjellestad
Väldigt bra, Ulf.
Det är så viktigt att bli påmind om detta. Ibland fastnar man så snabbt i lättja och lathet sittandes i sin fåtölj med laptopen i knät (i alla fall jag)…
Men då är det skönt att be Helig Ande om hjälp och förnyad kraft.
Så kom upp ur fåtöljen bröder och systrar!
Allt gott/ Samuel Varg Thunberg
Jag tror det finns exempel på predikanter och andra kristna som tappat det här med att ta upp sitt kors. Det slutar att de blir mindre villiga i sin tjänst, mindre aktiva, kanske söker det som är lätt i livet och bekvämt. De blir rädda för människor och skäms för sin kallelse. Andens frukt och kraft börjar avta och dör tillslut ut. Vissa blir självupphöjande istället för att upphöja Gud. Älskar det som finns i världen: fina hus, bilar, kläder, istället för att älska Gud. Vissa kanske tom lämnar sin tro och därmed det eviga livet.
Min pastor brukar tala om att det finns en ”tivolism” i denna tid. Mycket går ut på att leva ut och uppleva så mycket i sitt jagande på en inre tillfredsställelse.
Sen när jag en gång flyttat hem och fått krama om Jesus och personligen tacka honom så skall jag fråga var är Paulus.
Denna mycket jordnära män i bibeln. Jesus är fortfarande mitt exempel men Paulus har jag mycket att disskutera med.
Så många frågor till honom, men vi har en evighet på oss för frågor och svar.
Själv jobbar jag som maskinförare varje vår och höst, i sådd och skörd. Jag har aldrig någon annan stans fått så mycket bilder och uppenbarelser, förutom i Guds ord, som när jag sitter i traktorn och bearbetar styvleran innan sådden. Och senare på året när jag tar hand om skörden så börjar Herren att tala på nytt i dessa fantastiskt enkla bilder.
Halleluja! nu är det bara 2 dagar kvar.
I tacksamhet, vänskap och välsignelse;
Hasse Gardelach i Gamleby :o)
Det jag önskar kommentera beträffande det du skriver,”Vi lever i tider av sekularisering och profant självförverkligande där mycket går ut på att leva ut allt man önskar och vill,” är dock svårigheten att helt gå i Jesu och Paulus efterföljd i ett land som Sverige år 2008. Här, där kristendomen varit kritiserad och nedtryckt i minst ett halvt sekel, men där dock vi bortskämda nutidsmänniskor kunnat ta till oss vår del av sekulariseringens bästa framgångar
men även ta del av dess sämsta skeenden.
Den väckelse och den seger som du ofta pratar och skriver om, är vi nog många troende som vill att dessa verkligen ”måste” komma nu. En vändpunkt på 180 grader syns tiden och skeendet vara inne i. Men vi måste ha hjälp först eller samtidigt tror jag, av ”elitens sekulariserade väckelse”. Där kanske främst eliten i Sverige betydligt bättre, måste börja ana att skeendet allt fortare stressar mot den nödvändiga hierarki som du i din omfattande verksamhet, har visat på. Med Faderns heliga, rättfärdiga dom, och Sonens löfte för de troende om paradiset och Guds rike. Därav kan den nyttoförståndiga eliten men ej särskilt meningsförnuftiga eliten i landet Sverige, bättre ana om vad som är på gång.
Denna kanske typiskt svenska karaktär gör, att många ur eliten ”väljer bort paradiset” för att istället kanske mest omedvetet bland annat, vilja kämpa för rättvisa i ett kärvare rike. Där även evolutions- och kosmosvetenskapare kan få ”nytt liv” och än mer få chans att äta av kunskapens träd, med sin inriktning på skapelsens väldiga mysterier under de senaste miljoner år som pågått sedan bigbang.
Oj, vilket aktuellt och viktigt inlägg.
Så mycket vi har att lära om detta i den tid vi lever i.
Tragiskt att fastna i ”bekvämlighetens soffa” och fortsätta att jobba på självförverkligande.
Neej, låt oss kasta oss ur soffan och börja leva för andra, OTHERS.
Sometimes it seems that life is only one battle after the next. It is easy to seek after comfort and enjoyment and long for more relaxation. Ofcourse there is nothing wrong with these things, but the reality is that as Christians we are workers and soldiers in a spiritual war. I was reading your book last night, ”Herren ar en Stridsman.” It was a simple reminder for me that, ”Oh yeah, we are in a battle”. This is our life, I guess we should get used to it and enjoy it! Through many tribulations we must enter the kingdom of God. Thank God for victory!
Mycket bra! Gud kallar oss inte bara till att ”vara” utan också till att ”göra”. Det finns en risk att vi hamnar i den felaktiga föreställningen att vi måste göra det ena och det andra för att FÖRTJÄNA frälsningen; att det är våra goda gärningar tillsammans med tron som ger oss frälsning som Katolska Kyrkan lär. Jag tror det är viktigt med goda gärningar men dessa kommer som ett naturligt resultat av frälsningen och livet med Jesus.
Tack Ulf.
Detta är högaktuellt.
Jag tror att de troendes egna uppoffringar och ”gärningsfrukter som resultat av tron” måste komma som ett resultat av en egen uppenbarelse av Jesus Kristus, allt enligt 1 Kor 13. Varje troende behöver i grunden en stark, livsförvandlande otvetydig uppenbarelse av Jesus och nåden i det nya förbundet. Ur detta kan sedan ett starkt uppoffrande och utgivande liv växa fram som en frukt. Om detta vittnar Pauli och även ditt eget liv, vilket är underbart att så här konstatera. Det finns således hopp för oss alla. Tack Jesus för det. Låt oss aldrig glömma bort den dagen vi mötte Jesus. Vi kan istället leva i detta varje dag.
Välsignelser.
Nu blev jag mäktig imponerad!
Efter ha läst det här inlägget ser jag fram emot Europakonferansen!- Hoppas du förkunnar lignade der!
”Undrar om vi hade platsat i Paulus team…?” För all del, han efterfrågade en kvinna som kunde ”tvätta strumpor” åt honom. Några strumpor hade jag väl hunnit med innan jag gjorde som Johannes Markus – drog som en avlöning när stenarna började hagla!
Dagens kristna är bortskämda med kravlös och tillrättalagd undervisning. Så mycket har jag i alla fall förstått under de få år jag har gått i kyrkan.
Jag efterfrågar radikal undervisning, buren av kärlek. Men förstår att allt börjar med en varm, tillgivenhet till vår frälsare, Jesus Kristus.
Detta låter bra men är det så självklart egentligen. Det är lätt att säga låt oss leva som paulus men uppfatta det som låt oss arbeta hårdare ge mer, predika mer och så vidare men saknas dha ledning så blir allt kött och ett krav.
Att arbeta och uppoffra är inget självändamål utan det måste ha en tydlig inriktning precis som för paulus annars kan det lätt missbrukas av pastorer och ledare som ett sätt för att bygga upp församlingen och saknas hjärtat i arbetet hos fotfolket så kommer inte byggnaden bli stark utan för en tid kommer det se stabilt ut men när stormarna kommer så faller det.
Folk och rövare i Kamomilla stad
I dag har vi en generation av ledare, både i kyrkan och i samhället som ofrivilligt har uppfostrats av 60- och 70- talens plyschföräldrar med nog så laglösa, hedonistiska ideal. Man ville stoppa plågsamma djurförsök, men experimenterade friskt på sin egen avkomma, med både fri barnuppfostran, alternativa undervisningsformer, och andra löst sammansatta filosofier och utopier. Den subjektiva upplevelsen upphöjdes till norm och riktsnöre. Kändes det rätt, så var det rätt. ”Pride” är ett uttryck för detta jagande efter regnbågen, där man förgäves söker en bestående lycka. Det man uppnår är en sur halsbränna, en baksmälla, och en hälsofarlig sveda efter klådan. Ledarna applapåderar, de vet inget annat. Redan i dagis fick man ju lära sig den att enda lagen som folk och rövare i Kamomilla stad behövde var:
”Man får inte plåga andra,
man ska alltid bjuda till,
men för övrigt får man göra som man vill”
En gång pratade jag med en broder om temat ”lag och nåd”. Han hade fått en ny uppenbarelse om att vi är fria från lagen, och föreslog seriöst att den enda lagen vi behöver som kristna är Kamomilla-lagen.
Rom 10:17
Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.