Författaren och Nobelpristagaren Alexander Solzhenitsyn har avlidit, 89 år gammal. Han var en av mina absoluta hjältar i ungdomen. Ensam emot hela Sovjetimperiet gav han miljontals osynliga martyrer, sekulära som religösa, en röst genom att våga tala, skriva och agera emot denna kommunistiska diktatur.

Under gymnasietiden diskuterade vi i timmar om denne man, hans budskap och hans inflytande. Mina kamrater och jag hade skönlitterära intressen och debatterade ofta om olika författare och poeter, om deras ideologier och konstens förhållande till samhället. Jag har många minnen om eldfängda debatter där mina socialistiska vänner fördömde den konst som inte stod i klasskampens tjänst. Ändå kom de inte ifrån Solzhenitsyn. Han stod där som en ensam solitär. Som ett exempel på omutlig integritet och rättfärdighet.  Han var verkligen, som hans självbiografi säger en ”kalv som med eken stångades”. 

Under början av 70-talet, efter hans Nobelpris i litteratur 1970, började på allvar läsa honom. Jag glömmer inte hur jag satt under ett stort träd på Pollacksbacken i Uppsala, dåvarande S 1, iklädd lumparuniform och stormläste ”Den första kretsen”, helt uppslukad. En helt otrolig bok. Så kom ”Gulagarkipelagen” ut på svenska i fyra delar och jag tvingade mig igenom alla delarna. Den var trögare eftersom den var otroligt faktaspäckad men ändå kunde läsas som en roman, så detaljerad ibland, så spännande ibland. Skildringrana av de sovjetiska fånglägren är skrämmande och samtidigt fyllda med sådan mänsklighet och medkänsla för alla dessa anonyma miljoner som fick sätta livet till, ofta helt oskyldiga. Jag minns att det kändes som en moralisk plikt att ha läst igenom den trots att jag nog aldrig senare har diskuterat den med någon.

Solzhenitsyn verkade sedan falla i glömska när han kastades ut ur Sovjet och bott några år i USA och även efter han återvänt till Ryssland. Jag tror nog emellertid att hans litteratur kommer att få en renässans igen. Den är både av mycket hög skönlitterar kvalité, inte precis alla får Nobelpriset, och samtidigt nödvändig som varningssignal för det som så lätt kan komma att hända igen. Dessutom skrev han under enorm yttre press och vidriga förhållanden, fängslad, isolerad, hotad, utpekad som Sovjetunionens fiende nummer ett.

Läs honom gärna och upptäck en rysk gigant. En bok jag läste om honom för några få år sedan heter: Solzhenitsyn, A soul in exile. Den är skriven av Joseph Pearce. Förlaget är HarperCollins, först utgiven 1999. En gammal bok jag hittade på antikvariat i Storbritannien, är hans föreläsningar i USA och England på 1970 talet. Den heter betecknande nog ”Warning to the West” och där attackerar han starkt relativismen, materialismen och moralupplösningen i väst och menade att detta inte kunde vara Rysslands väg, vilket gjorde att många intellektuella i väst tog avstånd från honom. 

All heder åt minnet av denne gigant som med sin litteratur bidrog till att fälla Sovjetdiktaturen.