Det verkar som vi kristna ofta har hämningar när det gäller det offentliga samtalet. Vad jag kan se av kommentarerna på min blogg ibland, finns det minst två diken vi lätt hamnar i. Det ena är aggressionen. Man är arg och skjuter iväg sina känslor. Det andra diket är rädslan att uttala sig eftersom man inte vill döma. Här föregår så vitt jag kan se lite missförstånd. Det ena missförståndet är att ett uttalande om en företeelse som man av olika anledningar inte hålller med om, tex på biblisk grund, automatiskt klassas som ett fördömande av det man inte håller med. Det är intellektuellt oacceptabelt att tänka så. Vad jag kan se är  att inte hålla med och att fördöma två helt olika saker. Att därför sätta munkavle på människor med uttalanden om att man inte skall döma är att missföstå vad det hela handlar om.

Det är naturligtvis självklart att människor på ett sakligt sätt måste kunna få redovisa sina ståndpunkter utan att av kristna betraktas som dömande eller av sekulariserade bli betraktade som om man är full av hat och fobier. Detta är en dålig men ofta effektiv retorisk metod att förskjuta ett samtal från en saklig nivå till en känslosam och ofta osaklig nivå.

Ett exempel på detta är Pridefestivalen och Skyttes artikel i SvD som har fått många kommentarer på denna blogg. När kristna menar att vi skall inte säga något alls om ärkebiskopens närvaro utan istället borde vi vara där allihop för att evangelisera så har man nog rejält rört ihop begreppen. Det är två olika frågeställningar. Vi skall absolut vara där för att evangelisera, inte provocera, precis som vi skall vara överallt i samhället för att vittna om Jesus. Frågan var om det var detta de kyrkliga företrädarna gjorde eller om de var där för att legitimera den livstil Pridefestivalen gav uttryck för? Sådana frågor måste få ställas utan att folk flyger i taket.

Frågan är också om man som kristen får ifrågasätta den livsstilen? Till detta kommer att det sätt varpå Paulus tar upp olika etiska och moraliska frågor i Nya Testamentet klart ger vid handen att han visst uttalar sig om både frågor, företeelser och personer i sin samtid där han inte höll med. 

Att lägga teologisk munkavle på troende eller ge dem dåligt samvete genom att kalla dem dömande är varken uppbyggligt eller produktivt. Att det visst har förekommit dåligt genomtänkta och ibland aggressiva osakligheter gör inte att man skall lämna det offentliga rummet. Tron är inte en liten privatsak.

Dessutom tror jag att det går att ha ett hyfsat och faktiskt positivt samtal mellan de som är meningsmotståndare och att man kan ge sina skäl kärleksfullt och ändå stå fast vid sin övertygelse. Det ger nog störrre effekt än att aldrig vilja störa eller blanda sig i. Speciellt i en tid då man riskerar att bli totalt smutskastad om man har politiskt inkorrekta åsikter. Det ligger i de sekulariserande vindarnas intresse att kristna skall tiga, stå stilla i sina led och inte störa den allmänna utvecklingen. Sedan betyder det inte att de som utalar sig inte också ber och vittnar i en kärleksfull anda. Det ena behöver inte utseluta det andra.