Vi berömmer oss av att vara i informationssamhället. Vi har, som aldrig förr, tillgång till en myriad av information. Flödet är oerhört och aldrig sinande. Tillgången till information verkar obegränsad.  Ändå, eller kanske tack vare detta, så verkar det som vi vet mindre och mindre. Vi kanske inte orkar med allt detta informationstryck emot våra sinnen. Det blir helt enkelt för svårt att vara selektiv, att prioritera, att dyka djupare, eller helt enkelt veta hur man skall handskas med eller kunna lita på all den information som surrar omkring oss. 

Till detta kommer en mer eller mindre uppgiven attityd av att ”det som är rätt för dig är inte nödvändigtvis rätt för mig och det finns inte något som egentligen är objektivt rätt.”

Postmodernisterna har fått oss att mer eller mindre misströsta om språkets förmåga att förmedla objektiva realiteter. Vi lever alla i vår egen subjektiva ”story” som vi inte kan ta oss ur, menar en del. Vi skulle alltså vara fångade i någon slags total subjektivistisk relativism och det får vi ändå leva med och misströsta om att någonsin kunna veta om något är sant eller inte. Det blir deppigt och i längden omöjligt att leva med.

Till detta kommer vår  historielöshet och förakt för det förgångna. Vad kan historien egentligen lära oss som ju är ”cutting edge” och står på ett högre utvecklingsplan?

Blanda ihop denna subjektivsm och denna historielöshet och slå sedan på Ring P1 och du får några minuters tragikomik eller ibland rena skräckupplevelser. Glöm bio, det behövs inte!

Nyligen hörde vi om historielärarnas okunnighet angående Förintelsen. På Ring P1 kom den ena märkliga åsikten efter den andra. Dels fanns det sådana som inte tyckte att det var värt att veta något om Förintelsen med tanke på vad som händer i Israel idag. Att det finns problem i relationerna mellan israeler och palsestinier skulle alltså bestraffas med att människor inte skulle känna till något om Förintelsen. Makalöst! 

Sedan fanns det sådana som tyckte att man inte skulle lära sig historiska fakta överhuvudtaget eftersom det är nutiden. och bara den, som är viktig. Fakta verkar ju också så jobbigt att kunna.  Det är nog ungefär som att säga att det är ingen idé för en tandläkare att skaffa sig en utbildning för när han en gång står där med patientens tänder så är det ju ”nuet” som gäller. Utan bakgrund, ingen väg framåt, bara förvirring!

Alla dessa uppfattningar, att vi egentligen inget kan veta, att inget är objektivt, att historien inget betyder för oss idag, att fakta är onödiga, måste vi radikalt göra upp med annars nedvärderar vi oss själva som människor. Vi blir offer för allsköns tyckande och rena fördomar.  Vi blir utsatta för propagandistiskt indokrinering. Vi hamnar i händerna på dem som ägnar sig åt historieomskrivning och som säger att Förintelsen inte existerade,  att det inte var så farligt egentligen,  att kunskap om detta inte har inte har någon betydelse osv. Eller också sitter vi och ser på kristen TV och tror aningslöst på dem som säger att de har fått tag på änglafjädrar i olika färger. Vi blir helt enkelt både lurade och löjliga.