När jag skrev om heliga och orena bilder var det någon som tyckte att jag bara skrapade på ytan. Helt rätt, och man kan inte mer än så i en kort bloggkommentar. Speciellt om ämnen som det skrivits många och tunga bokvolymer om.

Det är nog viktigt att komma ihåg att synen på heliga bilder skiljer sig både mellan och inom protestanter, katoliker och ortodoxa. Vad jag siktade in mig på var en slags vulgäruppfattning bland oss protestanter, både om hur vi uppfattar att andra använder bilder, där är det inte säkert vi vet så mycket egentligen och våra fördomar tar lätt över, och hur extremt vissa väckelsekristna grupper har blivit i sin misstänksamhet emot användandet av bilder överhuvudtaget. Jag var själv påverkad av detta i ett visst skede i min andliga utveckling. I det tomrummet producerar alltså andra falska andliga bilder.

Det är nog ingen tvekan om att det i en del väckelsekretsar har funnits en stor motvilja att ha religiösa motiv i sina hem, kyrkor och kapell. Väggarna har varit nakna och i hemmen har det varit antingen bibelord i korstygn eller tavlor med naturmotiv. Här har man uppfattat bildförbudet på ett extremt sätt. GT:s bildförbud gällde att inte avbilda och tillbe. I NT har Gud avbildat sig själv genom Sonen och han tillbes. Ingen tror väl att om man hänger upp en tavla föreställande Jesus så tillber man den tavlan. Vi kan naturligtvis ha andlig konst, gammal och modern i våra hem och kyrkor. Den är ett uttryck för att det andliga livet inte bara är något inre osynligt utan yttre, synligt, inkarnerat.

I våra hem har vi bilder på våra nära och kära. I mitt studierum har jag två foton på min mamma och två på min hustru och bilder på mina barn. Ibland när jag sitter där och ser på dem kan jag bli så glad och tacksam att jag tar upp en av dem och pussar den i ren förtjusning. Men tillbedjan, nej knappast, men kärlek och respekt. 

Nåväl, det jag siktade in mig på var mer fattigdomen och fördomarna hos oss själva när vi inte vågar utsmycka och använda de gåvor av skapande Herren har gett oss i evangeliska kretsar. Här kan vi alltså acceptera vissa former men inte andra och en del verkar hysteriskt livrädda för att ge yttre form och bild åt det andliga livet.

Här har den karismatiska väckelsen hjälpt många att våga använda kroppen, inte bara munnen, i sin lovsång och tillbedjan. Dans, flaggor och banderoller m.m. på moderna karismatiska konferenser skiljer sig egentligen inte så mycket från de mer traditionella historiska formerna som vi ofta har ondgjort oss om och kallat ”religiösa”.

Att därtill kalla ett kors ”religiöst” är ju pinsamt. Idag bör vi mer än någonsin lyfta fram korset, både i ord och bild och framförallt dess kraft. 

Islam har ett  bildförbud och det är då sannerligen inget att peka på som exempel. Jag tror att deras bildförbud är en del i förnekandet av inkarnationen, att Gud i Jesus blev människa och att vi kunde se, höra, ta och beröra honom, Joh. 1:14, 1 Joh. 1:1-3. Något som Islam förnekar men som vi tror av hela vårt hjärta och där, i Sonens människoblivande, hans korsdöd och uppståndelse ligger vår frälsning.