Nu har betygsdebatten blosssat upp igen. Skall vi eller skall vi inte ha betyg och i så fall hur. Denna debatt verkar aldrig sluta. I en svensk normalklass var debatten igång och en fötreted tonåring sa upprört: ”Jag kan inte acceptera att någon annan skall betygsätta mig. Vad har dom för rätt att göra det”. Ja, han verkar leva i en självcentrerad bubbla som säkert kommer att brista så fort verkligheten utanför skolväggarna kommer ifatt honom. Det insåg också en nysvensk flicka som påpekade just detta.

Frågan är om vi fostrar oss själva och andra till att bli den sortens människor som i allt måste få igenom sin egen vilja och som ser omvärlden som en plattform för mitt eget självförverkligande där inget annat få stå ivägen. Då blir ju allt tal om uppfostran, träning, återhållsamhet och disciplin ett enda hot emot egot. Framför allt blir andra människors viljor ett hot och att jag självmant skulle böja mig för något annat än mig själv helt främmande.

Så långt borta detta är från det Thomas A Kempis skriver i sin bok  Om Kristi efterföljelse: ”Också Herren Jesus Kristus blev föraktad av människorna i världen och lämnad bland skymford i den yttersta nöd av sina närmaste vänner. Herren Jesus ville lida och bli föraktad. Och du vågar klaga över något? Kristus hade motståndare och belackare. Och du vill att alla skall vara dina vänner och välgörare? På vilka grunder skall ditt tålamod få sin segerkrans om inga motgångar inträffar? Om du aldrig vill möta motgångar, hur kan du då bli Kristi vän? Håll ut tillsammans med Kristus och för Kristi skull om du vill härska tillsammans med Kristus.”

Två olika tider, två olika världars synsätt som kolliderar men bara ett som har verkligen framtiden och evigheten för sig.