2004 mördades den kontroversiella filmaren Theo van Gogh under fruktanssvärda och uppmärksammade former. Han skjöts ihjäl cyklande på en gata i Amsterdam, fick halsen avskuren av en machete och en lapp påsatt på bröstet med en kniv där det uppmanades till heligt krig emot de otrogna.  Makabert! 

Nu har en bok om detta kommit ut och den rescenseras i SvD av Lena Andersson. Boken får svidande kritik av henne. Huvudpoängen i kritiken är att offret blir förövare och förövaren blir offer. Mordet blir ett bevis på att muslimer är förtryckta, annars skulle de ju inte göra så. Mordoffret höll på att spela in en mycket kritisk film om Islam, så det bevisar hur intolerant han var och då får han i princip skylla sig själv, inte minst med tanke på hur kontroversiell han var.

Att intolerans emot invandrare och muslimer råder har Andersson inga problem med att förstå men hon menar att det inte alls räcker som förklaringsgrund för detta mord. Vad man än gör kan man alltid skylla det på rasism och intolerans enligt Andersson. 

Yttrandefrihet och kritik kallas automatiskt för intolerans när den riktar sig emot Islam.  Detta är ett ”förvrängt och automatiserat tänkande” som skapar självcensur och får både författare och journalister att av rädsla för repressalier tiga om de problem som faktiskt existerar i de  muslimska miljöerna. Man vågar helt enkelt inte kritisera och ägnar då inte heller någon tid över att fundera på vad det är för tankesystem som producerar dessa hot om repressalier. Tänkvärd analys av ett aktuellt problem.