Med jämna mellanrum kommer allmänna påståenden om ”intellektualism” flygande. Vad är det egentligen och hur blir man sådan? Kan det månne vara så att detta tillmäle ibland blir det enda som blir kvar när man inte vinner en debatt? Kan det var så att den som har mer bakgrundskunskap, känner förhistorien, kan sätta in saker i sitt sammanhang, inte förenklar skeenden för mycket, inte tar till alltför generella schabloner om allt utan vill nyansera råkar ut för faran att kallas för ”intellektualistisk”? Han blir helt enkelt för krånglig när vi vill ha snabba enkla svar.
Inte vet jag. Vad jag däremot vet är att det är nödvändigt att gå noggrant tillväga när man ta reda på saker. Att bedöma saker för hastigt, att inte bearbeta sina egna uppfattningar, att inte vara villig att modifiera och ändra, att inte vara nyfiken och inse att man faktiskt är ganska begränsad, både i kunskap, erfarenhet och i synsätt, ja allt detta bidrar till en ytlig syn på både tron och tillvaron. Man lever till slut bara i känslor, schabloner och appeller.
Naturligtvis kan man inte göra livet till ett akademiskt forskningsprojekt men lite forskarkänsla och upptäckarglädje måste man nog ha. Utan detta riskerar man att parkera sig alltför tidigt i livet. I så fall går sedan livet mest ut på att hålla fast vid sina positioner.
Jag minns när jag började predika och hur i vissa sammanhang jag upplevde att min predikan bara var bra om den helt sammanföll med åhörarnas åsikter. Man kunde riktigt se hur de prickade av på sin dogmatiska lista. En bra predikan skulle inte innehålla något nytt. Den skulle bara bekräfta det man redan visste. Då blev den värsta synden att ändra sig, att komma från ett annat håll, att bredda eller nyansera. Det ingick liksom inte i livets resa och mognad att detta skulle få ske. Det kunde ses som ett avsteg. Vilket tråkigt liv.
Denna inställning skapar en slags inre torka, både emotionellt och intellektuellt eftersom alla människor alltid vill vidare, djupare och längre. Törsten efter Gud och upptäckarglädjen är utmärkta och nödvändiga drivkrafter. Alla vill nog veta mer, förstå bättre och fördjupa relationer. Ingen upptäcker heller en kontinent utan att ändra position.
Detta är det förunderliga med Gud. Han är ständigt ny och alltid densamme. Han ändrar sig aldrig men verkar ändra sig hela tiden eftersom Anden, som vinden, blåser vart den vill. Han är fast, ändå ogripbar. Relationen med Honom och Hans rike är inte enbart juridiskt reglerat utan en levande dynamisk kärleksrelation där man upptäcker mer och mer av varandra. Man förändras och ändå inte.
Det blir svårt för den dogmatiskt stolpige och stelbente som vill ha allt på plats, ordning och reda i boet och vet var man har varandra. Och som alltid tänker i antingen eller, aldrig i både-och. Praktiskt men ack så tråkigt. Motsatsen blir då faktiskt inte något slappt, kompromissande och relativt, som en och annan skulle kunna frestas att tro, utan istället en djupare dynamik och relation med Honom som vi aldrig kan uttömma eller fullt förstå, men alltid älska och lita på. Dags att gå lite djupare kanske? Det är klart att det är, inte bara i kunskap men i relationen och tillbedjan till Herren. Rom. 11:33-36.
Ja, det är ju alltid ett lätt sätt att komma undan det man själv inte orkar konfronteras med och fundera över – att kalla det intellektualism. Den mest intellektuelle av oss alla är väl Han som har skapat himmel och jord! Om vi är Hans barn och efterföljare så är det ju helt naturligt att leva i den spännande relation till Honom och vår omvärld som du beskriver så bra. Frid och fröjd!
Jag minns på 70-talet när jag började läsa Francis Schaeffer, som producerade flera böcker
om det kristna svaret på det moderna tänkandet,
hur uppfriskande det var,så du har aldeles rätt.
mvh
lennart
ps
det är ju ingen motsättning till att grunderna i
evangeliernas budskap behöver lyftas fram i vårt sekulariserade samhälle
ds
Vad är höjden av intellekualism och vad är höjden av barnslighet? Nyfikenheten, glädjen i att utvecklas, att vara älskad och att göra skillnad.
Vad är motsatsen…kanske farieism?
Tack för ett lysande inlägg. Personligen tror jag den antiintellektualism och utbildningsfientlighet som tyvärr länge varit rådande i många pingst-karismatiska kretsar har gjort betydligt mer skada än någon form av kristen ”intellektualism” gjort.
Hej Ulf!
Den här gången håller jag med dig helt. Jag tror att vi ibland har blandat ihop barnlik förtröstan, som Jesus uppmuntrar, med naivitet eller barnslig okunnighet.
En klassiker, som du säkert läst, men tips till andra läsare är: Den gömda skatten av Gerard W Hughes, katolsk präst. (Libris förlag)
Detta kanske inte har med dagens ämne att göra.
Men jag vill berätta en roligt sak jag hörde när jag satt på ett café.
Det lät ungefär såhär:
– Det brukar ju vara så med dom är som är uppvuxna i frikyrkan, antingen blir de jätte kristna och går med i Livets Ord eller så går de ur kyrkan och blir helt tvärtemot.
Det finns helt klart en frestelse att hänvisa till intellektualism när man själv upptäcker att man kommer till korta gentemot någon mer välinformerad. Vi kristna verkar ibland ha gett upp försöken att söka kunskap. Teologen, religionsfilosofen och apologeten William Lane Craig beskriver det som att vår växellåda sitter kvar i en intellektuell neutral:
http://www.reasonablefaith.org/site/News2?page=NewsArticle&id=6597
Tack för ett bra Ämne . Gud välsigne dig Och Guds frid !!!
David
Du sätter huvudet på spiken här!
När ”normen” blir att ”även den fåkunnige blir frälst, Halleluja!” så finns inga forum att samtala i.
Jag är glad över att internet öppnat för sådana möjligheter.
Vad härligt att du lyfter fram detta ämne. För du om någon har väl skakat om folk i grundvalar dessutom*skrattar*, ska aldrig glömma när jag hörde min första predikan av dig på ett knaggligt kasettband. Satt bak i en bil tillsammans med en jätte hund, och båda två hängde ut genom fönstret, han dregglandes, och jag saligt skrikande över det du predikade.
Guds ord men på ett sätt som jag INTE hör någon predika förut, det var FRÄSCHT kan jag säga…
Enligt intellektualismen är allt i grunden förnuftigt. Ibland talar man också intellektualism i psykologin och då avser man uppfattningen att psykiska förlopp bestäms av förståndet. Med Intellektualism kan också avses motsatsen till antiintellektualism och betyder i så fall en kraftig tilltro till det mänskliga förnuftet, dess roll och möjligheter. Denna förklaring står att läsa i den frida encyklopedin.
Om vi inte använder oss av förnuftet förstår vad vi sysslar med är det lätt att segla fel i livets alla skär. En kvinna bad för mig i ett mindre ”lyckat” sammanhang för många år sen och ville binda intellektualismen som hon tyckte sig se i mig. Det sammanhanget är idag rätt rejält ute och cyklar och det vore nog rentav synd att kalla de intellektuella(och kristna också för den delen)=)
Guds ord säger att vi ska be med anden och med förnuftet. Det gamla och beprövade har en tendens att skapa stiltje, man väljer det ”trygga” och invande framför något nytt och fräscht. Rädslan över att göra ”fel” blir intänkten på att inte finna ut mer. Guds ord står bergast, och det står inte i motsats förhållande till att lära känna mer om honom och treenigheten.
Vi ska vara som barn, och de om några älskar, att nyfiket närma sig livet. och omgivningen.
Redan tidigt ned i åldrar ser man skillnad i hur barn mår beroende på om de uppmuntras hemifrån att våga gå mot det invanda eller ej. En del går i march takt likt sillstim medans andra drar likt laxar motströms och skapar nya vägar för dess uppfostrare. Är alla barn lika?! Är vi lika allihopa?! Bort det! Gud har mer fantasi och uppfinningsrikedom än så. Tänk om alla verkligen sökte sin fulla potential i Herren, så kul det skulle bli, så mycket bättre folk skulle må och vad attraktivt världen skulle tycka att församlingen såg ut. Aldrig på bekostnad av ordet, tvärtom, stadfästa det med all den variation och rikedom som Gud har tänkt för/med sin skapelse!
Jag är nog inte tillräckligt intellektuell för att förstå innebörden av “intellektualism”.
Mmmm, har lite, inte mycket, svårt för fina ord travade på varandra. Kan uppfattas som ett försök att imponera.
Annars gillar jag ordvitsar och rebusar, som appellerar till mitt intellekt. Det är bra hjärngympa så jag inte tappar all vishet, (får dålig kondition i mitt tänkande), som jag fått från Herren, all ära till Honom!
VFälsignat och genomtänkt;
Hasse Gardelach i Gamleby :o)
Hej,
”Enligt intellektualismen är allt i grunden förnuftigt ” (Wikipedia)
Gud har skapat oss förnuftiga efter Hans avbild och Han är ursprunget till förnuft.
Det är själv klart att vi får använda detta.
”Hur blir man sådan?”kanske det beror på vad man matar sig med både intellektuell, erfarenhetsmässigt och inte minst social.
Att be Gud om vishet är ett alternativ. Det gjorde Salomo.
Att höra det man alltid hör och det instämmer med ens åsikter eller att det ska alltid vara som det brukar vara kan ge en falsk trygghet.
Att fördjupa sig i sökandet andlig och intellektuell ger utvecklingsmöjligheter. Man växer.
Intellektualism utan Gud kan ge högmod.I kris tider vänder man sig till Gud Dagens artikel:
”Nu samlas bördmäklare till bönemöten på Wall Street” Bättre sent än aldrig.
bless
tja
En sak e ju i alla fall säker.Det vi inte förstår i dag,kanske vi förstår i mån.
Samtidigt värkar det som att ”kunskapen om Gud” mer är som en vandring i anden.(som blåser vart den vill)
Och så länge inte intellektet går i full takt med denna vandring i anden,kan människor ibland uppföra sig lite trubbigt,kan tyckas.
Detta beror nog dock mer på begränsad insikt än på agg mot kunskap.
Så till sist betyder det nog mindre,vad andra tycker om dej,och mer om vad du tycker om andra.
Guds frid
God kväll och Guds fred alla!
Det här var en intressant artikel (nu igen). Trevligt också att läsa allas kommentarer! Det står i Bibeln att vi skall älska Gud av allt vårt förstånd. Så mycket vi bara förstår. Och då måste det väl vara bra om man försöker förstå så mycket som möjligt? Finns det inte en underbar möjlighet här att bli en hel och integrerad människa som älskar Gud med hela sitt hjärta och där förståndet inte struttar emot. Det står något i ett av Pauli brev (kan det vara Kolosserbrevet måntro?) om att komma till en full förståndsvisshets hela rikedom.
Den tråkiga sidan är att om man inte kan resonera kring sin tro blir det svårt att kommunicera den. Och att kristna ungdomar med lite i skallen känner att de inte längre har någon plats i församlingen. Vi drabbas av brain-drain. Var det inte bl a för att undvika detta som Oral Roberts grundade sitt universitet (rätta mig, någon)?
Det verkar som kunskap är bra bara den gagnar en själv. Människor som jag träffat vill inte gå djupare i relationen med Jesus genom kunskapen om honom.
Nej säger de, det är för farligt för då kanske han begär något som; – jag inte vill låter det. Det tycker jag är så trist.
Tänk så mycket kristi kropp skulle kunna utföra om vi människor bara menade lite mer allvar med vår tro.
(För den som tror)
Och när vi håller oss som klokast – ler Herren…
Vem är intelligent här på jorden egentligen?