Med jämna mellanrum kommer allmänna påståenden om ”intellektualism” flygande.  Vad är det egentligen och hur blir man sådan? Kan det månne vara så att detta tillmäle ibland blir det enda som blir kvar när man inte vinner en debatt? Kan det var så att den som har mer bakgrundskunskap, känner förhistorien, kan sätta in saker i sitt sammanhang, inte förenklar skeenden för mycket, inte tar till alltför generella schabloner om allt utan vill nyansera råkar ut för faran att kallas för ”intellektualistisk”? Han blir helt enkelt för krånglig när vi vill ha snabba enkla svar.

Inte vet jag. Vad jag däremot vet är att det är nödvändigt att gå noggrant tillväga när man ta reda på saker. Att bedöma saker för hastigt, att inte bearbeta sina egna uppfattningar, att inte vara villig att modifiera och ändra, att inte vara nyfiken och inse att man faktiskt är ganska begränsad, både i kunskap, erfarenhet och i synsätt, ja allt detta bidrar till en ytlig syn på både tron och tillvaron. Man lever till slut bara i känslor, schabloner och appeller.

Naturligtvis kan man inte göra livet till ett akademiskt forskningsprojekt men lite forskarkänsla och upptäckarglädje måste man nog ha. Utan detta riskerar man att parkera sig alltför tidigt i livet. I så fall går sedan livet mest ut på att hålla fast vid sina positioner.

Jag minns när jag började predika och hur i vissa sammanhang jag upplevde att min predikan bara var bra om den helt sammanföll med åhörarnas åsikter. Man kunde riktigt se hur de prickade av på sin dogmatiska lista. En bra predikan skulle inte innehålla något nytt. Den skulle bara bekräfta det man redan visste. Då blev den värsta synden att ändra sig, att komma från ett annat håll, att bredda eller nyansera. Det ingick liksom inte i livets resa och mognad att detta skulle få ske. Det kunde ses som ett avsteg. Vilket tråkigt liv.

Denna inställning skapar en slags inre torka, både emotionellt och intellektuellt eftersom alla människor alltid vill vidare, djupare och längre. Törsten efter Gud och upptäckarglädjen är utmärkta och nödvändiga drivkrafter. Alla vill nog veta mer, förstå bättre och fördjupa relationer. Ingen upptäcker heller en kontinent utan att ändra position.

Detta är det förunderliga med Gud. Han är ständigt ny och alltid densamme. Han ändrar sig aldrig men verkar ändra sig hela tiden eftersom Anden, som vinden, blåser vart den vill. Han är fast, ändå ogripbar. Relationen med Honom och Hans rike är inte enbart juridiskt reglerat utan en levande dynamisk kärleksrelation där man upptäcker mer och mer av varandra. Man förändras och ändå inte. 

Det blir svårt för den dogmatiskt stolpige och stelbente som vill ha allt på plats, ordning och reda i boet och vet var man har varandra. Och som alltid tänker i antingen eller, aldrig i både-och. Praktiskt men ack så tråkigt. Motsatsen blir då faktiskt inte något slappt, kompromissande och relativt, som en och annan skulle kunna frestas att tro, utan istället en djupare dynamik och relation med Honom som vi aldrig kan uttömma eller fullt förstå, men alltid älska och lita på. Dags att gå lite djupare kanske? Det är klart att det är, inte bara i kunskap men i relationen och tillbedjan till Herren. Rom. 11:33-36.