Det senaste halvåret har jag varit med om en del förunderliga sammanträffanden. Det har rört sig allt ifrån konferenser, bönemöten, luncher, brev, mejl och långa telefonsamtal. På olika sätt har jag fått nåden att träffa ett antal troende från många olika kristna sammanhang, speciellt i Sverige, som alla är starka bedjare. Det gemensamma har varit att det är personer, många av dem kända, som jag personligen inte varit i närmare kontakt med tidigare men som jag fått omedelbar andlig kontakt med när vi träffats.

Det som har varit gemensamt i dessa möten är längtan efter mer av Herren, villigheten att tränga bortom klichéer och missförstånd, en ande av försoning och en nöd för landets svåra andliga situation. Där man kanske de första minuterna har varit lite avvaktande så har det snabbt förändrats till hjärtlighet och en längtan efter att be tillsammans. Det har varit sammanträffanden som har varit fria från prestige, positionstänkande eller vilja till dominans. Detta är oerhört befriande och glädjande. Det är härligt vad t ex en timme på ett café kan åstadkomma.

De har varit uppbyggliga tillfällen av olika slag som har övergått i en ovanlig fräsch bön som varit starkt förenande. När jag nu tittar tillbaka så ser jag ett tydligt mönster som Herren väver av större kärlek och enhet i Kristi kropp och jag känner mig priviligierad att på något sätt får vara en del av detta.

Jag tror att detta bara är början och att vi i Sverige om några år skall få se något som är unikt, nämligen en bred förankrad andlig enhet som utgör grunden för ett återevangeliserande i landet. Det är ingen tvekan om att ju större och starkare den äkta enheten och förståelsen är mellan trossyskon, desto mer kan vi göra. Ju närmare vi kommer korset och det centrala i den kristna tron och ju mer vi ser på Jesus, i himmelen och i varandra, desto mer kommer vi också att både finna varandra i äkta kärlek och desto längre och starkare når vi ut.

Samtidigt har jag märkt hur man i vissa lite mer elitistiska kretsar som berömmer sig att vara ”cutting edge” blir oroliga och alarmistiska. Det blir ibland en polarisering som innebär att en del blir osäkra i sin identitet och blir aggresiva och attackerande. Kan det bero på att man blir rädd för att man tappar initiativet?

Nåväl, nu är det knappast tid för sådant, och ingen kan ju heller leva isolerad med sin egen gåva utan det är tid att, ledd av Den helige Ande, se, erkänna, upptäcka och dras närmare till varandra i Kristi kropp. Då kanske vi inte alla individuellt kan lysa så starkt utan får välja mer av det fördolda livet i Gud, låta andra lysa och framför allt låta Jesus träda fram i sin kropp och ge honom all den ära han förtjänar att få.