Jag tycker om att vittna, att berätta mitt vittnesbörd om hur jag mötte Jesus för människor jag möter när jag får en möjlighet. Ibland har jag naturligtvis missat möjligheter men oftare har jag stött på ett inre motstånd – tystnaden. Genom alla år med Livets Ord har jag ju varit med om många bataljer och meningsskiljaktigheter. Den offentliga debatten, eller smutskastningen, var ibland våldsam. Det fanns tider då det kändes som om evangeliets blotta existens utgjorde ett stort hot och reaktionerna var häftiga.

Det har också funnits tider då det känts som om evangeliet tigits ihjäl. Man har svarat genom att inte svara. Denna mur av tystnad kan kännas svårare än de häftigaste angrepp. Ibland kan man uppleva den också på det privata planet i samtal med människor.  För mig går det ju lätt att komma in på vad jag gör.  Det faller sig naturligt då man ofta vet vem jag är. När den första förskräckelsen lagt sig efter igenkännandet så kommer nyfikenheten. Den handlar ofta tyvärr inte om kärnan, evangeliet om Jesus, utan om mycket annat, men det är ofta lätt att komma fram till Jesus.

Det är en tillgång jag har, att kunna använda det kontroversiella i mitt liv för att föra till Jesus. Ofta upplever jag även hur tystnaden kan lägra sig och en osynlig mur uppstår. Man vill bara inte tala om Honom. Då kan man inte tränga sig på. Man kan knacka några gånger men om dörren inte öppnas, då känns en sorg och det enda man kan göra är att be och tro Gud om att andra tar vid längre fram.