För några dagar sedan var vi i Rom och snabbturistade. Barn och barnbarn mötte upp och vi gick fram och tillbaks från den ena turistattraktionen till den andra. Vi hann med Kolosseum, Forum Romanum, Spanska trappan, Fontana di Trevi, Piazza Navona. m.m och trängdes med tusentals turister i solskenet. Barnbarnen var outtröttliga och de vuxna verkade ha klart sämre kondition med fladdrande blickar som letade efter caféer.

Det är verkligen roligt att vara turist några dagar, vara ledig och äta glass, dricka capuccino och äta pasta i alla varianter. Vid Fontana di Trevi sprang vi rakt på några församlingsmedlemmar från Uppsala, jätteroligt. I gästhuset där vi bodde (och barnbarnen bullrade i marmorkorridorerna så en dansk blev rejält nervös på oss) träffade vi Göran Larsson, duktig Israelkännare och GT-expert. 

Några dagar innan hade jag träffat en annan trevlig svensk som också hette Ekman, han hade en bror som hette Ulf. (Jag tyckte faktiskt lite synd om denne Ulf som säkert fått åtskilliga kommentarer om sitt namn, men hans bror tog ett kort på mig för att visa att han träffat sin namne.) Det är spännande att träffa svenskar utomlands. De är liksom lite mer fria och glada.

 Rom är proppfullt av kyrkor. En gång frågade jag en italienare hur många kyrkor det egentligen finns i Rom. Han kunde inte mycket engelska så han sa på sitt knaggliga vis. ”House, church, house, church, house, church” då blir det alltså väldigt många.

Vi gick in i en kyrka, San Clemente, som har tre historiska lager. Ett lager är från 1100-talet, ett från 300-talet och så längst ner ett hedniskt Mitrastempel från 100-talet. Denna kyrka är verkligen värt ett besök. Det blir en tårtbit av hela Roms historia från det bullrande gatuplanet och ner till urkristen och hednisk tid. En märklig känsla att gå på dessa gamla stenlagda gångar från apostlarnas tid, kanske ännu äldre.

I 1100-talsdelen av kyrkan stod ett stort krucifix med Jesus på vid en sidovägg. Ett av våra barnbarn fullkomligt fastnade. Vi var på väg ner under kyrkan men han vägrade gå med. Han kunde bara inte ta blicken från Jesus. Försiktigt frågade han: ”Har dom hittat Jesus?” Bilden var så levande för honom att han trodde korsfästningen upprepats igen. Han kände så för Jesus, tittade på spikarna och såren och han ville absolut inte gå därifrån. Det var så mäktigt att se hur han tog in hela scenen i sitt 6-åriga sinne och hur han verkligen levde sig in i det hela. Man kunde se hur detta följde med honom hela dagen. Tala om att en bild säger mer än tusen ord. Frågan är om vi inte berövat våra barn något väsentligt genom att göra den kristna tron bildlös och istället full av, ofta abstrakta, ord och termer.