Det är glädjande med ett antal välkända mediaprofiler som tagit ställning för Jesus Kristus. Det har väckt stor uppmärksamhet. Man ser också hur fler och fler kulturpersonligheter talar om  Gud och kristen tro. Det kan vara allt ifrån finansminister Borg till historieprofessor Englund. Detta är roligt och mycket intressant.

I kölvattnet på det alltmer tilltagande intresset för kristendomen, som jag gläder mig mycket över och arbetar ivrigt för, så måste man ändå ställa lite frågor. Vad menar man egentligen? Ibland är det uppenbart att det är en personlig omvändelse till Jesus som åsyftas. Ibland är det en upplevelse av något andligt slag, ibland verkar det vara lite allmänt resonemang över möjligheten till gudstro. Just ordet ”gudstro” används mycket idag och det kan upplevas som ett ord som kan innehålla lite av varje, eller inte så mycket alls.

Överhuvudtaget används, i kristen media, mycket mindre sakligt bibliskt teologiskt vokabulär och mycket mer emotiva, känslomässiga ord som ibland tenderar till flum. Ibland används ord som egentligen verkar vara ganska tömda på sitt sedvanliga specifika innehåll och nu betyder något mer allmänt. ”Gudstro” är ett sådant ord. Ungefär som när ”frälsning” på 60-talet, och än idag, i vissa kretsar kom att bli helt horisontellt och betyda politisk omvälving eller hängiven AIK-are.

Väckelsekristna har ofta haft bråttom att få fram kändisar som vänt om i rampljuset, ibland alltför bråttom. Vittnesbördet är ofta härligt, ibland riktigt dramatiskt. Risken finns att personen ifråga inte är mogen för detta än och så kommer ett bakslag. Risken finns också att man snabbt, av välvilliga men naiva eller publicitetstörstande kristna, blir en auktoritet på något man inte egentligen vet så mycket om. Nyligen läste jag en intervju där en person började uttala sig om Bibelns tillförlitlighet. Det märktes snart att personen ifråga inte visste så mycket om detta utifrån kristna förutsättningar, men man gavs ett sken av att vara en auktoritet i alla fall.

Det finns alltså ett kristet vokabulär som används i den allmänna kulturen men som just därför också kan förändras i sitt innehåll. Här finns en risk att kända kulturpersonligheter när de kommit i närhet av den kristna tron, men inte nödvändigvis börjat följa Jesus på allvar,  börjar omsvärmas av otåliga kristna som är snabba att lyfta upp dessa kändisar av olika skäl.  

Två saker att tänka lite på: Det ena är att utifrån Skriften mer ingående studera den s.k. Nådens ordning, en gammal och beprövad själavårdsskatt från  de inomkyrkliga väckelserna på tidigt 1800-tal, som steg för steg hjälpte människan i att identifiera var man andligt befann sig och så få hjälp att finna frälsningen. Inte minst Bo Giertz litteratur är en skatt att ösa ur där han enkelt och folkligt tar upp detta.

Det andra är att troende idag, på Biblens grund, måste bli mer bevandrade i det inre livets vägar så att man kan både förklara och vägleda människor rätt som verkligen är sökta av Gud. När Gud söker så uppstår en brottningskamp som går djupt i en människas liv. Det som då påbörjats är underbart men är inte detsamma som det färdiga resultatet och personen ifråga som är inne i denna process, kanske just i början av den, skall då inte vare sig ställas ut till beskådning eller lyftas upp som insiktsfulla auktorieter. Att människor är olika, söks av Gud på olika sätt, och befinner sig på olika platser i denna andliga process det är självklart och bara härligt. Det måste bejakas. Men det är inte detta jag främst talar om.

Till sist: Det är viktigt, inte minst i tider av begynnande väckelse, att det inte är världen eller oomvända människor som definierar vad den kristna tron egentligen är eller tillåts kidnappa klassiska kristna uttryck, späda ut dem eller ändra dess egentliga innehåll. Här har kristen media ett speciellt ansvar att inte falla in i populistisk atityd. Det går att vara tydlig utan att bli tung eller fastna i ”Kaanans tungomål.”