Över hela Sverige har man igår uppmärksammat Livets söndag. Det är ett mycket lovvärt initiativ som startades av den katolske biskopen Anders Arborelius och sedan plockats upp av bland andra  Ja till Livet och många andra kristna i de flesta samfund. Vi uppmärksammade det i vår församling och Johan Lundell från Ja till Livet och jag själv talade över detta ämne. Du kan gå in och titta här.

Det är ett ohyggligt faktum att en miljard ofödda barn har aborterats i vår värld. Detta går inte att på något sätt fatta. Det övergår fullständigt vårt förstånd och våra känslor kan inte ta in detta. Vi har hamnat i en ”dödskultur” utan motstycke i hela den mänskliga historien. Det är ingen tvekan om att detta är ett totalt undergrävande av människovärdet och detta i en tid då vi mer än någonsin talar om humanistiska värden och mänskliga rättigheter.

Den mest fundamentala rättigheten, som föregår allt annat, nämligen rätten att få födas har förbisetts på det mest flagrant omoraliska sätt. Att göra barnet till enbart en del av kvinnans kropp är att konstruera om verkligheten. Inte heller är det en liten slempropp som aborteras utan ut kommer, ofta i uppskurna delar, en liten finlemmad och delikat människa som aborterades och förmenades möjligheten att leva. 

Att kristna samfällt borde reagera emot detta verkar självklart men så är det inte alltid. Tvärtom har tystnaden lägrat sig i många kristna sammanhang och ibland kan man höra cyniska kommentarer typ: ”Vi prioriterar inte den frågan:” Det kan man knappast tolka som något annat än att livet egentligen inte står speciellt högt i kurs i dessa kretsar. Inte heller tror jag att någon abortförespråkare skulle tyckt det varit speciellt roligt om just dennes föräldrar bestämt sig att abortera bort honom eller henne. Det verkar alltid gälla någon annan, inte mig själv.

Mer än någonsin måste vi slå vakt om människovärdet. Alla människor är önskade, av Gud som skapat dem. Vi har inte rätt att självsvåldigt sortera. Vi är inte livets herrar utan dess förvaltare och tjänare. Vi måste beskydda livets början, dess innehåll och dess avslutning. Vi skall varken döda ofödda, sätta ut nyfödda till vargarna eller återinföra ättestupan vilket tydligen det nystartade nätverket av riksdagsmän vill göra som arbetar för att införa aktiv dödshjälp i Sverige. Det är inte en s.k. ”värdig” död vi behöver, med andras benägna och alltför villiga hjälp att avsluta det hela, utan ett värdigt liv och ett värdefullt liv där synen är att  allas liv är utomordentligt betydelsefulla. Låt oss värna om livet i alla dess faser emot den alltmer rådande ”dödskulturen” och dess omoraliska sortering av vem som skall få leva och vem som skall dö.