Utan ett öppet sinne kommer man ingen vart i livet. Då  förblir det mesta stängt och otillgängligt. Man ber inte, söker inte, knackar inte och inget verkar heller öppnas. Det plötsligt oväntade blir då mest ett hot, något olustigt eller obehagligt. 

Ett öppet sinne kan man inte ha utan att på något sätt ta itu med olika typer fruktan och fobier i sitt liv. Fruktan är nog en av mänsklighetens största fiender, som håller oss i bojor och hindrar oss att växa in i den verkliga potential Gud har för oss. Tro, förtroende, förtröstan innebär alltid ett risktagande. Det kan gå fel. Man kan missa. Rädslan för att ta risker är något man måste ta itu med. Utan risktagande, ingen utveckling, inga dörrar öppnas, inga äventyr händer.

Jag minns när jag stod i kö utanför amerikanska ambassaden 1981 för att försöka få ett visum och åka till USA med min familj för att gå på bibelskola ett år. Bakom stod en bekant som hela tiden talade om hur omöjligt detta var och eftersom jag inte hade något papper på godkännande från någon skola kunde jag lika gärna åka hem. Den skola jag sökte till, Rhema, hade på den tiden inte något sådant. Hade jag åkt hem uppgiven från ambassaden, då hade jag missat 25 års äventyr. Jag fick inget visa, bara vanligt turistvisa. Men vi hade bett och upplevt att Herren manade oss att åka så vi sålde vårt hus, tog med oss barnen och åkte i alla fall.

På flyget snurrade det i huvudet och jag kunde se mig själv återvända, utan att ha kommit in, i total förnedring. Då fick jag göra ett val igen och jag höll fast vid de bibelord och tilltal jag hade fått. I tullen i New York blev man tveksam och vi fick gå till en annan tjänsteman. Jag visade ett vanligt brev från en pastor som i mycket vaga och allmänna termer välkomnade mig att besöka hans församling någon gång och helt plötsligt slog tjänstemannen om och gav oss ett halvårs visa rakt av. Vi kom igenom.

På ett av de första mötena jag besökte stod ett äldre par och predikade tillsammans, mannen i gräll kostym och vita skor, kvinnan i skär klänning med otroliga rosetter. Jag blev så kritisk, svensk som jag var. Omedelbart upplevde jag hur Herren tillrättavisade mig och visade hur inskränkt, negativ, småskuren och genomsvensk jag faktiskt var. Jag ville verkligen ha det på mitt sätt. Där och då fick jag ändra på mig och besluta mig för att ha ett öppnare sinne och inte styras av vare sig fruktan och fördomar. Det har jag haft mycket nytta av sedan dess.

Ett år i en helt annan och verkligen trosfylld atmosfär präglad mycket av Andens verksamhet och tilltal gjorde verkligen susen i mitt liv. Det skapade i mitt liv en atmosfär av positiv tro som en motvikt emot de negativismer jag var van vid från förut. Nu har jag naturligitvis inte varit helt perfekt i detta, (pust!), men det har ändå varit till en stor hjälp för att kunna avslöja motvilja, misstänksamhet och negativism i mitt eget liv under årens lopp.

Detta har också fortsatt att öppna många dörrar för mig, skapa nya bekantskaper och att hitta nedlagda skatter i sammanhang som jag annars rutinmässigt skulle ha avfärdat. Det gör verkligen livet rikare och roligare att försöka ha ett öppet och positivt sinne. Det innebär inte att man inte har klara principer eller drar gränser, samt att det faktiskt finns sådant som är objektivt rätt och fel men det gör att den första reaktionen till något inte alltid är negativ, misstänksam eller fördomsfull . Så mycket roligare!