Det känns nästan overkligt, som en underbar dröm, att jag har varit gift med Birgitta i 32 år. Vi hade bröllopsdag igår. Fick ett gratulations sms från Singapore som påminde mig. Har ibland glömt detta datum förut i decemberbrådskan under åren men vi får alltid till det ändå.

Jag vet inte vad det är men jag kan aldrig tröttna på att bli förtjust i denna kvinna. Det finns en daglig magi, en grace, en nåd omkring henne som aldrig upphör att fascinera mig. I kyrkans korridorer, med stängda dörrar emellen oss, kan jag ändå höra och urskilja att det är hennes fotsteg. Så har det alltid varit. Det är märkligt men så är det. I telefonen är det något i hennes röst som alltid, ja menar varenda telefonsamtal i 32 år, som attraherar och lyfter mig.

Så mycket vishet, så mycket barmhärtighet och en sådan mild och vacker framtoning som alltid talat till mig. Det finns en trofast kärlek med en sådan klar förmaning som alltid utmanar till att leva högre och renare för Jesus som ständigt inspirerar mig. Hon är teologen i familjen fast många tror att det är jag. Hon är så grundläggande stabil, genomtänkt och noggrann att jag kan skämmas ibland. Det är ett sådant komplement till min mer spontanare personlighet.

Hon skrattar ännu, efter alla dessa år. Vi trivs ihop och stärker varandra, efter alla dessa år. Det finns alltid nya sidor hos henne, efter alla dessa år. En underbar skatt och en gåva från Gud som håller genom hela livet. De små och ibland få stunder vi fått ensamma, utanför jobbet som vi ju ha privilegiet att dela, är underbara och guld värda. Det känns som om det fortfarande finns ett stort kapital att hämta ut i den gemensamma relationen och att den ändå känns ny och fräsch efter 32 år.