Ofta har julen känts mest i vägen. Så mycket att göra. En sådan stress och massa plikter på slutet av en hetsig termin där man oftast är trött. Dock inte så i år. Vi har tagit det lite lugnare, satsar julklapparna på barnbarnen (6 st) och det känns inte lika hetsigt i år. Det känns som en nåd att kunna känna in decemberpulsen och uppfatta människors ansikten i vimlet, inte bara se deras springande ben.

Mitt i julklappsletandet går vi in på Landings konditori och fikar, lussebulle och mackor. Helt plötsligt befinner jag mig på Nordgårdens konditori på Hisingen Göteborg och jag känner mig som 10 år. Den stora glasmontern med massor av bakverk är upplyst och där står allt på rader. Bakelser, wienerbröd, småkakor i alla varianter, vetelängder, gifflar, marsipangrisar, till hälften chockladdoppade, lussekatter, vörtbröd, frallor, kanelbullar, färska barkisbröd och thekakor. Allt upplagt mitt framför ögonen på en hungrig 10-åring som följer med mamma för att köpa färskt bröd.

Allt ser så gott ut. Det luktar nybakat, saffran, kardemumma. En hel värld av sötebröd dukar upp sig och jag vill äta upp alltihop. Förgäves försöker jag få mamma att köpa kladdiga, gräddfyllda, jordgubbsbemängda bakverk, men nej, det blir några gifflar och ett halvt bröd. Gott till den hemmagjorda saften som omväxling till de hemlagade bullarna.  Men en giffel är bara en bråkdel av allt som bjöds ut och lockade alla sinnen. Mamma bakade allt själv och vi köpte nästan aldrig sötebröd, om inte någon väninna till mamma eller någon släkting kom över på kaffe, bara då. Så det blev att äta giffeln så sakta det gick medan wienerbröden låg kvar i montern på konditoriet som också var bageri.

Så tillbaks till Landings, ett konditori i 50-60-tals stil, och det blir lussekatt. Jag älskar lussekatter och har en stående beställning hos en av våra svärdöttrar. Det stramar lite kring midjan när jag tar på mig en del byxor numera så jag får stå emot svagheten för Napoleonbakelse. Tur att jag bor utanför stan numera och inte dagligen går förbi detta ställe med all dess fröjd och frestelse för ögon och sinnen.

Väl ute efter fikat strömmar julminnen emot mig när jag går in i en liten mysig leksaksbutik som specialiserar sig på träleksaker. Det känns som att kliva tillbaka till Elsa Beskows tid när man går in där. Oj, vad julen kan bli nostalgiskt skön om man vill. Barndomens alla julklappspaket riktigt tränger sig på. Fanns det något roligare än att öppna dem? Där finns också gamla planscher från femtiotalet, ni vet sådana med hästar, hagar, skogsbryn, sjöar med små ekor och små pojkar som metar. Köper en plansch med hela julnattsscenen och Jesusbarnet som strålar. Maria har ljusgult hår och Jesus ser ut att födas någonstans i Sveriges skogar i midvinternatten där snön står meterhög.

Förr skulle jag hånat denna brist på historisk korrekthet. Nu tänker jag, att det gör han ju faktiskt. Han har fötts i många små andligt utsvultna svenskars hjärtan genom historien. Så kommer det att bli i fortsättningen också fast DN helt vill få bort julen genom att mena att vi firar Jesu födelsedag vi fel tid på året. Jo troligen, men han föds så ofta i människors hjärtan att vi måste fira honom dagligen. Så då gör vi det även nu till jul och tillåter att kunskapen om Guds härlighet som strålar fram från Kristi ansikte skall kunna sprida sitt ljus och lysa upp i mörkret i människors liv. Vilket tillfälle att lyfta upp Jesus inför svenska folket!