Eftersom detta är en blogg och inte en ledarspalt eller enbart debattforum så kommer det allt att bli lite kåserande och personliga tankar i vardagen emellanåt trots allt.

Det är ju som sagt fortfarande vinter, om än plusgrader och på vår sjö ligger isen tjock, på vissa ställen minst 30, 40 cm. Men den låter, hela tiden. Det knakar, frasar, brakar, visslar och bänder. Det är ganska fantastiskt och jag har inte hört något liknande förut. Inte med en sådan dov intensitet. Jag såg islossning på Vänern när jag var liten. Det var majestätiskt med alla isflak som låg huller om buller och tornade upp sig. Då var islossningen redan ett faktum.

Så är det inte här. Det har inte kommit så långt än. Det bara låter. De mest märkliga läten. Olika, med ständig variation. Långa utdragna susningar som övergång i korta pisksmällar eller bubblande gurglingar och ett otroligt dovt muller. Med lite fantasi kan man tro att valar, sälar, delfiner och sjölejon dansar omkring och ropar på varann i vår lilla sjö.

Men nej, det är den allra första begynnelsen av den kommande islossningen. Det är förvarningar om förändringar i ismassan med muller och plötsliga skrik från sprickbildningar när trycket måste jämnas ut. Ljudet far under isen över hela sjön. Fortsätter mildvädret så är snart isen borta och värmen tillbaks i långsam takt med att dagarna blir längre, men det lär nog dröja ett tag än.

Vi tog en ficklampa och gick igenom skogen bort till en vik i det nattsvarta mörkret, släckte lampan (hade en känsla av att man hörde bättre då) och bara stod stilla tyst och lyssnade på detta vidunderliga som lät mitt i mörkret.

Är det inte just detta vi upplever nu i kristenheten, ett skruvande, pressande, plötsliga ljud, skarpa smällar, som går ut mitt i mörkret, ett malande och så… sakta smälter isen i väntan på vår. Och våren måste komma, den kommer absolut.