För en predikant som mig, och många andra, är måndagen ledig dag. Söndagen är desto intensivare. Imorse tog vi en rejäl promenad utmed isen på sjön Trehörningen. Solen lyste, det gnistrade i snön så man knappt kunde titta på det. Sommastugorna ligger öde, insnöade med fördragna fönster. Båtarna uppochner vända och allt verkar sova. Vintern kom alltså tillbaka med 10 grader minus men islossningen kommer nog till slut.

Söndagen är för mig en enda stor fest där vi firar Jesus uppståndelse. Det är en sådan glädje att kunna komma samman i församlingen och verkligen prisa Gud.

Det också så roligt att predika. Det finns inget ställe jag hellre predikar på än hemma på Livets Ord. Igår talade jag om ”Välsignelsen”, vad den egentligen är, hur den kommer och vad som kan hindra den.

Men för mig handlar inte söndagen bara om förkunnelsen, hur härligt och viktigt det än är med att predika och undervisa ur Guds Ord. Det handlar om Gudstjänst. Om att tillsammans med Kristi kropp göra tjänst inför den levande Guden. Det är fantastiskt att kunna ära, lova, upphöja, hedra och uttrycka vår kärlek och tacksamhet till Honom som gjort allt för oss. Vi kan aldrig någonsin tacka honom nog!

Vi kan prisa Herren varje dag, var vi än är, men det är så speciellt att tillsammans med andra lemmar i Kristi kropp gemensamt utöva vår andliga tempeltjänst och att ansluta till den stora gudstjänst och lovsång som ständigt brusar i himlen. Detta är fantastiskt!

Det är inte vi som försöker ansträngt att nå himlen. Det är himlen som sänker sig ner och drar in oss i det som redan pågår där. Keruberna, väsendena och de äldste, som beskrivs i Uppenbarelseboken, prisar Gud och genom den Helige Ande förs vi in i denna tillbedjan och står tillsammans med Guds folk från hela världen och från alla tider och ger alla ära och makt och härlighet till Gud. Detta är något helt underbart.

Då handlar det inte i första hand om vad jag kan få ut av mötet för mig själv, utan istället om privilegiet att få falla ner inför den Levande Guden och ge honom vad som verkligen tillhör honom. Det blir Gudscentrerat, inte i första hand behovs- och människocentrerat. Resultatet blir däremot att han stärker och välsignar oss. När vi närmar oss honom närmar han sig oss, sedan kan vi närma oss varandra och hela den runtomliggande världen.