Att gå igenom en kyrkogård är att ryckas tillbaks i det förgångna. Jag sneddade  häromdagen genom kyrkogården i centrala Uppsala där en mängd kända och okända ligger, bl.a.  Geijer, Fröding, Atterbom, Dag Hammarsköld m.fl.

Här ligger också människor som levde ett helt långt liv men som idag inte kanske har några som helst anhöriga kvar som minns dem. Jag kommer ihåg hur jag under gymnasieåren läste en novell av, jag tror, en tjeckisk författare, som jag sedan aldrig kunde hitta igen. Den handlade just om detta,  att en människas efterlevande minne är så kort.

Novellen beskrev en begravning, de som var närvarande, några släktingar och vänner. Livet fortsatte, vänner och släktingar glömde den begravne, sedan dog de själva. Barnen mindes men talade inte så mycket om den avlidne, barnbarn mindes inte särskilt mycket alls. Man hade så mycket annat att tänka på. Barnbarnsbarn hörde talas om namnet på den avlidne någon enstaka gång, det var allt och sedan, i nästa led, var namnet, minnet, ägodelarna, ja allt, borta.

Gravstenen stod kvar men ingen visste vem detta var. Till sist togs också gravstenen bort och allt försvunnet som spår i sanden. Den dödes livsgärning och minne fanns inte mer och det verkar som om allt var fåfängt, förgäves och utsuddat av historiens grymma anonymitet. Fåfängligheters fåfängligheter… Inte minst om man, som många, tror att människan enbart är en slumpvarelse på väg till ingenstans.

En sådan skillnad då med det kristna hoppet. Det finns verkligen ett liv bortom graven. Vårt livsverk, hur litet och meningslöst det än kan synas för utomstående, har betydelse i den stora livsväv Herren väver och ger en lön i himmelen. Ingenting, hur litet eller trivialt det verkar är meningslöst när det läggs i Herrens hand. Ingenting, hur dolt för offentligheten det än blir betydelselöst även om människor aldrig får reda på det. Ingenting, hur lite känt det är i en generation blir misslyckat om det var lett av Herren. Frukten kanske kommer först flera generationer senare.

Vi troende, lever ett liv som är fördolt, inför Gud. Det är inte begränsat enbart av detta korta liv och måste inte ständigt publiceras eller uppmärksammas.  Det upphör inte heller varken på jorden eller i himmelen efter vår död. Det som är sått i Anden fortsätter att producera på jorden långt efter vi är borta härifrån. Så viktigt då vad vi ger vårt liv till idag och hur vi prioriterar våra dagar och lever vårt liv inför Guds ansikte.