Så var vi då, ett antal ledare, några med sina fruar, på retreat på St. Davidsgården i Rättvik några dagar (därav tystnaden på bloggen.) Det var faktiskt en helt underbar retreat. Att vara några dagar i kompakt tystnad, omgiven av gudstjänster och bönesamlingar, bibelstudier och bönepromenader var helt fantastiskt.

Dessa retreater är annorlunda än de vi själva har och det kändes helt rätt att kunna variera sig, både lära sig något nytt och att fördjupas. Bara detta att inte säga ett ord på 3-4 dagar gör ju att Herren kan säga desto mer. Och det gjorde han verkligen. I vår efterträff, efter vi åkt därifrån, när vi värderade vad vi varit med om så flödade vittnesbörden från våra medarbetare om hur Herren mött dem, talat med dem och djupt berört dem.

Visst var det lite annorlunda att var så stilla och tysta, men ack så viktigt i vår bullrande tid. Visst var en del lite ovana vid tideböner lästa rakt ur Psaltaren men med tanke på att både Jesus och apostlarna bad rakt ur Psaltaren så kändes det som en stark koppling till den första församlingens böneliv. Att få nåden att ta emot nattvarden varje morgon var också både fördjupande och kraftfullt.

Något mer bibliskt, centralt kristet och uppbyggligt har jag inte varit med på på länge. Jesus var oerhört starkt närvarande och vi blev alla verkligen betjänade av honom. Tänk att åka från starka väckelsemöten och jublande tungotal i Köpenhamn och rakt in i tysta dagar i Rättvik. Så underbart att det finns en bredd i det kristna livet och att man inte måste välja antingen eller hela tiden. Vi kan ha både ock, med Jesus i centrum.