Nu är det Annandag Påsk. Igår hade vi en härlig Uppståndelsegudstjänst och det var underbart att verkligen predika Uppståndelsen och sammanfatta det som ledde fram till den tomma graven:

Lärjungarna blev alltmer förvirrade och desperata. De började inse allvaret och flydde hals över huvud.

Jesus går ensam in i sitt lidande.

Hans död verkar vara slutpunkten på en mängd idealistiska drömmar. Den cyniska råheten och makten råder och förvirringen verkar total.

Sabbaten är tung, tyst och full av sorg och dystra tankar. Allt bröt samman och tog slut.

En ny morgon. Graven är tom. Änglarna är närvarande. kvinnorna förskräckta men springer och berättar.

Lärjungarna hör, ser, tror, förundras, tvekar, tvivlar, allt om vart annat tills den Uppståndne själv träder fram och visar sig, åter och åter igen för lärjungarna.

Döden är nu till sist verkligen i grunden besegrad och liv och oförgänglighet träder fram i ljuset!

Så här på Annandagen känns det fantastiskt att samla ihop alla intryck och glädjas över den fantastiska seger Jesus vann för oss. Den är så stor att vi inte kan få in fullheten av den i våra hjärtan men vi kan glädjas och vara oändligt tacksamma.

Kristus är verkligen uppstånden!