För en stund sedan kom jag in från vår brygga. Jag stod och tittade ut genom fönstret i godan ro och njöt av kvällsljuset över sjön när jag ser en kanot med fyra ungdomar i. Fyra, tänkte jag, det är lite mycket. Vad lågt relingen ligger, kommenterade Birgitta. Sen kom en kanot till med tre i. Nästa sekund kolliderade de och fyra ungdomar låg gallskrikande i vattnet.  En båt bredvid tog upp två men de andra två var kvar och skrek i högan sky.

Vi hade precis varit nere vid vattnet och kollat temperaturen, 12 grader, inget vidare att bada i. Snarare farligt om man är i länge nog. De simmade desperat och vi sprang över två tomter till en grannbrygga där de försökte släpa sig upp men orkade knappt. Jag trodde knappt man kunde bli så medtagen så snabbt. Inte så konstigt egentligen om man blir nerkyld, får panik, sprattlar och förbrukar sin energi och börjar krampa. Det är farligare än vad man anar när man ger sig ut i kallt vatten och vindbyar.Väl uppe på bryggan låg de totalt utpumpade, huttrande, gråtande och nästan utan känsel i benen. Det var verkligen så synd om dem.

Vi hade med oss badlakan och svepte om dem och hjälpte dem hem till oss. Där fick de  torka och värma upp sig lite och sedan körde vi dem till den gård där de var på läger.  Nyss dök de upp igen, återlämnade handukarna och tackade och kramades hej vilt. Fortfarande hade de nedsatt känsel i benen men annars såg de pigga ut. Allt hade gott väl. De såg lite glatt förvånade ut när vi önskade dem Guds välsignelse. Gud hade verkligen låtit sin välsignelse vara över dem.