Det kommenteras mycket i media om påvens besökt till Israel som ju började med besök i Jordanien. Det finns mycket att säga om detta men just i denna kommentar skall jag inskränka mig till vad jag såg i en del TV-inslag.

Jag såg ett TV-inslag från Jordanien och helt plötsligt var där ett flertal personer som jag kände igen ifrån den tiden då vi åkte dit. Det var turistministern och en journalist, och några andra, som jag satt en hel kväll på middag med  och samtalade med om allt möjligt inklusive om huruvida Jordanien skulle kunna tävla med Israel om titeln ”Det heliga landet” i någon turistkampanj i USA. Jag föreslog att de då inte skulle vara fullt så antagonistiska emot Israel om de ville vinna evangelikala kristna att besöka Jordanien utan snarare betona det egna som är unikt. Det hela verkade mest drunkna i cigarrrök och hetsiga utfall men det var onekligen en intressant middag i Amman. Kul att se dem springa omkring runt påven.

I Israel, idag var det konsert för påven och min gamle gode vän Dudu Fisher dök upp och sjöng gudabenådat vackert och starkt med en judisk kör för påvens och president Peres. Han sjöng om Israels längtan efter fred. Det var faktiskt helt fantastiskt, och så roligt att se Dudu, ortodox jude, som ju besökt oss flera gånger, igen. Han har även varit med oss i Ryssland när vi haft konserter där för att hjälpa judar att återvända till Israel. Hans son Ofir kommer att besöka vår konferens igen i sommar.

Onekligen viktigt att påven besöker Israel. Mycket starkt när han var i Yad Vashem, lade ner en krans, hedrade Förintelsens offer och talade. Som tysk måste detta vara mycket speciellt. Jag minns för länge sedan en resa vi hade där en tysk grupp inte ens ville gå in och se det hela, så illa berörda var de över de tyska nazisternas illdåd. Yad Vashem, Förintelsemuseét i Jerusalem är oerhört starkt och varje statsbesök går via denna plats. Ingen människa som besöker det går oförändrad därifrån. För att citera påven idag; Deras blod talar som Abels blod, oskyldigt förintade, men deras namn är evigt ihågkomna. Gud känner dem. Det är viktigt att vi inte glömmer dem och inte glömmer varför detta helt monstruösa folkmord hände. Det kommer säkert att diskuteras en hel del om kyrkans och kyrkornas plats, insatser och brist på insater, under Förintelsen denna vecka.