Sitter och förbereder Vårseminariet som jag har nästa vecka. Det tar alltid mycket tid att arbeta med och be igenom. Det kommer förkunnare från många olika länder, i år t.o.m. från Mongoliet så det är viktigt hur brödet, Guds ord, delas ut.  Ser verkligen fram emot detta. Det känns extra viktigt i år.

En sak jag tänkt på är vår, åtminstone här i väst, inpiskade överindividualism. Vi börjar alltid med ”jag”. ”Jag” har mött Herren. ”Jag” är kallad, etc. etc. Det kristna livet är uan att tveka djupt personligt och måste erfaras så, men det är inte individualistiskt. Det börjar inte med mig och slutar inte med mig.  Rom. 14:7 ”Ty ingen av oss lever för sig själv och ingen dör för sig själv.” I början av vårt kristna liv upplever vi det ofta så, eftersom vi är andliga barn och då helt naturligt är självupptagna men vi måste snart, i vår tillväxt, vänja oss att vi inte är universums centrum utan har kommit in i en familj, Guds familj som är så mycket större än vårt eget individuella jag.

Denna process, att inse att man blivit döpt in i Kristi kropp, inlemmad i kyrkan, är inte helt lätt för oss moderna sekulariserade människor som är genomindividualistiskt präglade. Vår sekulära individualism har präglat oss djupare än vi anar. Den gör att vi ständigt värjer oss gentemot något över och runt omkring oss. Vårt ego vill ha utrymme, höras, få våra behov mötta omedelbart, leva ut våra önskningar och passioner och fullfölja våra livsprojekt utan förbehåll, på egna villkor. Att gå i kyrkan ibland kan vara bra och det får gärna stärka, välsigna och stödja detta men inte gärna utmana eller ifrågasätta det. Vi slår vakt om vår imaginära frihet och livet blir ofta en kamp att ständigt bevaka den.

Hela detta tänkande är så tvärtemot grunden i den kristna tron, att genom tron och dopet ha dött med Kristus och inlemmats i något större, nämligen Kristi kropp, vilket innebär, förutom all kärlek och välsignelse vi får del av, både förnekelse, offer och överlåtelse för att få del av en verklig, äkta frihet.

Frågan är om inte vår rädsla för läror och auktoriteter, har med detta att göra. Vi vill helt enkelt inte bli störda, inte bli rubbade i våra cirklar, inte göra det vi inte vill och inte ha några andra åsikter och idéer än våra egna, de som passar vår livstil. Vi vill inte tro, tycka eller agera utifrån vad någon annan ber oss om och de får inte vara ”över” oss. Vi följer hellre en ”osynlig och anpassad Jesus” som vi själva format än Jesus som kommer till oss  i våra syskon som vi ser och umgås med.

Det är i detta sammanhang som vår ovilja emot institutioner, eviga sanningar och andligt ledarskap måste prövas. Är det bara så att vi bara gör av med gammal ”religiös bråte” eller är det så att vi faktiskt har egna underliggande själviska motiv för att göra oss ”fria” så att vi kan agera själviskt autonomt, utifrån den gamla människans behov av eget intakt herravälde och oböjdhet? Att böja sig är inte lätt. Ingen av oss vill det. Frågan är om det inte ligger en hemlighet här för att kunna komma in i en gemenskap som är djupare, mer tillfreställande och som ger mer frihet än vi någonsin kan ana när vi inte bara individuellt umgås med Jesus utan också upptäcker och låter oss ledas in i hans kropp. Det är där, i gemenskapen, i församlingen, som Hans liv skall levas ut och då kommer Anden oundvikligt utmana all självisolering, exklusivitet, separation och eget tyckande hos oss alla.