Sitter och förbereder Vårseminariet som jag har nästa vecka. Det tar alltid mycket tid att arbeta med och be igenom. Det kommer förkunnare från många olika länder, i år t.o.m. från Mongoliet så det är viktigt hur brödet, Guds ord, delas ut. Ser verkligen fram emot detta. Det känns extra viktigt i år.
En sak jag tänkt på är vår, åtminstone här i väst, inpiskade överindividualism. Vi börjar alltid med ”jag”. ”Jag” har mött Herren. ”Jag” är kallad, etc. etc. Det kristna livet är uan att tveka djupt personligt och måste erfaras så, men det är inte individualistiskt. Det börjar inte med mig och slutar inte med mig. Rom. 14:7 ”Ty ingen av oss lever för sig själv och ingen dör för sig själv.” I början av vårt kristna liv upplever vi det ofta så, eftersom vi är andliga barn och då helt naturligt är självupptagna men vi måste snart, i vår tillväxt, vänja oss att vi inte är universums centrum utan har kommit in i en familj, Guds familj som är så mycket större än vårt eget individuella jag.
Denna process, att inse att man blivit döpt in i Kristi kropp, inlemmad i kyrkan, är inte helt lätt för oss moderna sekulariserade människor som är genomindividualistiskt präglade. Vår sekulära individualism har präglat oss djupare än vi anar. Den gör att vi ständigt värjer oss gentemot något över och runt omkring oss. Vårt ego vill ha utrymme, höras, få våra behov mötta omedelbart, leva ut våra önskningar och passioner och fullfölja våra livsprojekt utan förbehåll, på egna villkor. Att gå i kyrkan ibland kan vara bra och det får gärna stärka, välsigna och stödja detta men inte gärna utmana eller ifrågasätta det. Vi slår vakt om vår imaginära frihet och livet blir ofta en kamp att ständigt bevaka den.
Hela detta tänkande är så tvärtemot grunden i den kristna tron, att genom tron och dopet ha dött med Kristus och inlemmats i något större, nämligen Kristi kropp, vilket innebär, förutom all kärlek och välsignelse vi får del av, både förnekelse, offer och överlåtelse för att få del av en verklig, äkta frihet.
Frågan är om inte vår rädsla för läror och auktoriteter, har med detta att göra. Vi vill helt enkelt inte bli störda, inte bli rubbade i våra cirklar, inte göra det vi inte vill och inte ha några andra åsikter och idéer än våra egna, de som passar vår livstil. Vi vill inte tro, tycka eller agera utifrån vad någon annan ber oss om och de får inte vara ”över” oss. Vi följer hellre en ”osynlig och anpassad Jesus” som vi själva format än Jesus som kommer till oss i våra syskon som vi ser och umgås med.
Det är i detta sammanhang som vår ovilja emot institutioner, eviga sanningar och andligt ledarskap måste prövas. Är det bara så att vi bara gör av med gammal ”religiös bråte” eller är det så att vi faktiskt har egna underliggande själviska motiv för att göra oss ”fria” så att vi kan agera själviskt autonomt, utifrån den gamla människans behov av eget intakt herravälde och oböjdhet? Att böja sig är inte lätt. Ingen av oss vill det. Frågan är om det inte ligger en hemlighet här för att kunna komma in i en gemenskap som är djupare, mer tillfreställande och som ger mer frihet än vi någonsin kan ana när vi inte bara individuellt umgås med Jesus utan också upptäcker och låter oss ledas in i hans kropp. Det är där, i gemenskapen, i församlingen, som Hans liv skall levas ut och då kommer Anden oundvikligt utmana all självisolering, exklusivitet, separation och eget tyckande hos oss alla.
Inte så konstigt att många blir individualistiska, självcentrerade och självupptagna, när det bar är de som är mest häftiga, de som sticker ut, eller de som har varit med om något märkvärdigt som får uppmärksamhet i föramlingen och i tidningar. Det är de som blir utplockade av ledarna i församlingen till olika positioner mm. För att ändra detta måste det nog bli en förändring i attityden från ledarnas sida där man också värdsätter andra värdier.
Läs gärna Franciskus bön, http://www.franciskus.fi
Franciskusbönen
Herre,
gör mig till ett redskap för din fred.
Hjälp mig att bringa kärlek, där hatet gror,
tro där tvivlet råder,
hopp där förtvivlan härskar.
Hjälp mig att skänka förlåtelse
där oförrätt begåtts,
att skapa endräkt där oenighet söndrar,
att sprida ljus, där mörkret ruvar,
att bringa glädje, där sorgen bor.
Mästare, hjälp mig att söka
inte så mycket att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,
genom att mista vårt liv som vi vinner det.
Det är genom döden som vi uppstår
till det eviga livet.
Käre Ulf!
Genom att fokusera på nåden, det fullbordade verket på korset och den frihet som faktiskt finns i Kristus och som Paulus (åsyftande lagen) kämpade med näbbar och klor för att försvara, så kommer FRUKTEN att bli att man lämnar det överindividualistiska livet. Detta är ett verk av Guds nåd.
”Rätta in dig i ledet-predikningar” kommer förvisso att ge snabba resultat, men detta blir bara utanpåverk, där människor tjänar i föramlingen utifrån fruktan och lojalitetskrav och inte utifrån en kärleksrelation till Jesus grundat på hur Han först har älskat oss.
Bästa hälsningar,
Mitt i prick!
Spännande med nästa vecka.
Glad att få sitta ned och ta emot.
Tacksam för att jag får vara med i den här tiden…
Ingela
Du villa ha undersåtar, förstår jag. Men ”Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria” står det i Joh. 8:36 För att fullt ut praktisera den friheten gäller det att vara ledd av Anden inte av församlingschefen.
Samuel Rnr, vem har sagt nåt om ”rätta-in-sig-i-ledet-predikningar”? Det du säger om nåden och att det måste vara grundat i kärleken till Jesus är väl självklart. Jag är själv med i LO sen länge, och är det något som präglar arbetet här så är det kärleken till Jesus och att detta är drivkraften för engagemanget och drivkraften. Vore det nåt annat hade arbetet brakat ihop för länge sen.
Jag är dock inte förvånad över att det Ulf skriver om här ger reaktioner. Jag tror att det är något av det mest kontroversiella man kan säga till frikyrkokristna 2009. Men ack så kristet.
Dette er et meget betimelig ord. Problemet her i den vestlige kristenhet er en så sterk fokusering på individualismen. Vi ser det på flere områder. Blant annet i vårt bønneliv. Også her strider vi alene, som om vi står alene i vår kamp mot den onde og de onde åndsmakter. Enda apostelen Paulus i sitt brev til forsamlingen i Efesos skriver at det var ”ved menigheten” at ”maktene og myndighetene i himmelrommet” skulle bli kjent med ”Guds mangfoldige visdom”. (Ef 3.8flg) Det er jo også sammen med alle de hellige at vi ser bredde, lengde, dybde og høyde.
Hva skal til for å bryte med denne overindividualismen?
Takk for at du setter fokus på dette, Ulf Ekman.
TACK Ulf för ett mycket intressant och viktigt inlägg.
I detta ligger en stor utmaning för alla kristna, och kanske särskilt för oss pastorer.
Bra skrivet! Ju mer självcentrerad världen blir desto mer behöver vi fyllas av Guds gränslösa kärlek och passion, som resulterar till att vi lever för andra människor.
Tyckte också att Samuel RnR hade bra poäng där om Guds nåd!
Stay blessed 🙂
Elsiebritt, en enkel kommentar på ditt inlägg:
Domarboken 21:25:
”På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.”
Humm. Det här var ju bra!
JAPP – HELT KLART DET BÄSTA DU SKRIVIT HITTILLS! (kanske 😉
Jesus lärde oss be: Fader VÅR… inte MIN Fader…
Den pastor som förde mig till tro lärde mig se på David o Saul när det gäller ledarskap: människorna ville ha Saul ”för han var skön att skåda och huvudet längre” och de ville ”ha en kung som alla andra folk”. Gud ville själ vara deras Herre, men kunde tänka sig David som var ”en man efter Guds hjärta”… Visst är det så?
Carl,
Vi har nu en kung och Han heter Jesus. Fokus måste vara på Honom. Om jag lyder Jesus så kommer jag också att underordna mig kristet ledarskap – den saken löses naturligt för en som vandrar med Gud och fruktar Honom. Men jag lyder inte ledarskapet till vilket pris som helst. Jag böjer mig inte under ett system utan under en person, och Han heter Jesus. Det är troheten till Kristus – min kung – som står i centrum. Och det är varje troendes ansvar att lyda Gud mer än människor!
Ser fram emot den dagen en kristen ledare – i synnerhet inom trosrörelsen – vågar predika att ”om jag säger något som inte stämmer överens med vad du tror Gud säger, så har du en skyldighet att lyda Gud och inte människor”. En sådan ledare är det lätt att underordna sig.
I det nya förbundet så är det alla troendes rätt att själva höra ifrån Gud (Heb. 8:11): ”Ingen skall längre behöva undervisa sin landsman, ingen sin broder och säga: Lär känna Herren. Ty alla ska känna mig, från den minste bland dem till den störste.” Gud kallar oss inte in i ett system kallat kyrkan utan Han kallar oss till sig själv. Jag underordnar mig inte kyrkan utan Kristus. (Och jag tror att de flesta som läser denna blogg är glada över att Luther inte böjde sig för kyrkan utan för Jesus. På grund av att han var beredd att betala det priset så har vi en härlig frihet idag. En frihet värd att kämpa för!)
Ett mycket intressant inlägg!
Jesus kallade lärjungarna en och en (eller två och två som i Petrus, Andreas, Jakob och Johannes fall), men han hade inte tolv team, utan sammanförde dem till ett homogent team. Han hade en personlig relation till var och en av dem, men ändå var de ett team tillsammans. I teamet fanns plats för alla deras ganska olika personligheter och tillsammans fanns en fullhet som aldrig skulle ha kommit till uttryck om de alla varit ”ledda av Anden” att vara för sig själva.
Även Paulus som var så unikt kallad av Herren från sin moders liv och hade ett personligt möte med Jesus på vägen till Damaskus behövde han ändå hjälp av Ananias att ta emot sin kallelse, hjälp av Barnabas att komma in i gemenskapen i det som skulle bli hans ”missionsbas” Antiokia, hjälp av Barnabas att träffa Petrus för att på så sätt bli accepterad av församlingen i Jerusalem. Det var ledarskapet tillsammans i Antiokia som ”plockade upp” tilltalet om Paulus och Barnabas kallelse till missionen, så även Paulus som var så unikt kallad behövde kroppen för att kunna träda in i det Gud kallat honom till!
Vår tid, inte minst i västerlandet präglas av överindividualism. Det är naturligtvis något positivt med det individuella, personliga, men villkoret för att dess välsignelse ska komma fram är inte överindividualism där alla lever ett helt självständigt liv. Det snarare försvagar och förspiller.
Jag har förmånen att få resa i många olika kulturer, möta många kristna och församlingar och på så sätt konfronteras med dessa frågor från lite olika håll.
Överbetoning på det kollektiva kan hämma det personliga initiativtagandet och kreativiteten, överbetoning på det individuella leder till fragmentisering och försvagning.
Apostlagärningarna 1:14 talar om att de 120 i övre salen var i endräkt, eller i ett ackord som engelskan uttrycker det. Ackordet består av olika individuella toner som låtit sig stämmas efter en ”högre” ton. Den endräkten var miljön som den helige Ande utgöts i och den första församlingen föddes i.
Teamwork makes the dream work!
Christian Å
Individualismen i församlingarna bottnar väl i att församlingen har anpassats till denna världen och dess inre väsen.
Alla vill var bättre än vad dom är och ingen vill eller vågar blotta sin svaghet,synd ,för då går skitpratet och dom andra får en gemensam måltavla.
Var och en vill bygga på sitt slott och se till att man själv har det gott,sen kan man alltid kasta ut lite smulor från skådebröds fatet, till dom som kan behöva mättas för stunden.
Nu gäller det inte alla kristna eller alla församlingar i vårt land,men det är tillräckligt utbrett för att få förödande konsekvenser för oss och kommande generation.
Jag tänker på kung Hiskia som fick veta vilken katastrof som väntade folket och landet,men först efter att han själv gått ur tiden.
Hans kommentar var, gott är det Herrens ord du talat,för det skall ju inte ske under min livs tid. (Ego)
Vi behöver en stark gemenskap där vi vågar vara öppna mot varandra och låta oss formas av varandra och vågar att ge och ta i mot hjälp.
Jesus vill komma till dig och mig för att lära känna oss och förändra oss i grunden.
Det enda som kommer att ha en betydelse för mig och dig är vår relation med Jesus och hur den får möjlighet att fritt få verka i vårt i liv.
v v v v Thommy bergenwall kastasten.se
Betydelsefulla tankar du rör vid, Ulf!
Världens vishet = själviskhet.
Guds vishet = osjälviskhet (kärlek).
Guds vishet därför en dårskap för världens ögon..
Den största av krafter/kärlek är korsdöden av Jesus. En dårskap för världens ego-makter (djävulen och den förblindade ofrälsta människan).
Men för den som tar del av Jesu gärning i sitt hjärta (frälsning) en kraft som segrar alltmer, (om viljan till helgelse finnes). Den bryter ner (själviska) tankebyggnader, världskunskap.. Kraften/kärleken är visheten om osjälviskheten. Herre! Fyll oss, uppenbara i oss, dess yttringar – tex: givmildhet, tålamod, mildhet,vänlighet, vis tillrättavisning, pedagogiken, känsligheten i varje händelse, i varje möte.. med världen och världen kanske.. ser.. påverkas.. spränger egoismen… syndnöd.. besinning.. frälsning!
Det här är långt över min horisont. Vill du att vi ska lyda dig eller inte lyda dig? Ska vi tycka som du eller ska vi inte tycka som du?
Identifierar du dig med oss fotfolk i församlingarna, beredd att ta till dig, eller är du sur för att bli emotsagd?
Vi gillar dig, pastor Ulf, men det här var knepigt.
Hej pastor Ulf,
Mycket intressant läsning. Din huvudpoäng är något som jag känner att Gud har jobbat stenhårt med mig med och gör fortfarande. Som den naturlige ledare jag är är brottningskampen under stundom hård. Det finns så mycket som vill komma ut och ibland är det svårt att inse Andens timing och när Gud vill ge plattform åt det han har gett åt mig och när jag bara ska bida min tid, tjäna andra och formas av gemenskapen. Jag skulle vilja skicka en fråga till dig angående välsignelsen att underordna sig.
Hur fungerar detta för den som är kallad att stå längst fram, likt du själv gör? Hur tacklar du detta med välsignelsen att böja sig under någon annan människa?
Guds frid!
Gustaf
Elsiebritt,
Varför sätter du en motsättning mot att inordna sig i kroppen och att följa Jesus? Hur kan du sätta en motsättning mellan honom och Hans kropp?
Om jag vill följa Jesus så måste jag ju relatera till kroppen, och det betyder att jag inte längre lever för mig själv, utan för andra, och måste också våga se och höra Kristus i dem, eller hur?
Samuel Rnr,
Jag kan inte se i pastor Ulfs text att han någonstans talar om ”lydnad till vilket pris som helst”, eller något som liknar det. Bloggtexten handlar ju grundläggande om överindividualismen – dvs. den andra änden av skalan.
Du citerar ett bibelord. Paulus talar ju också på andra ställen mycket om ledarskap och vår relation till dem. Jag tror att vi behöver se ”både och”, inte ”antingen eller”.
Självklart bör vi alla höra från Gud i vårt personliga liv. Men jag tror inte att vi skall sätta det i en konstgjord motsättning mot församlingslivet.
Jag kan tycka att det är lite för viktiga frågor att bara lämna över till en ledare. Att bara ”svälja” ledarens tolkning som ofta ger sig själv tolkningsföreträde dessutom verkar lite riskabelt. Samtidigt är ju en ledare utan mandat att ”peka med hela handen” ibland ingen ledare heller så det blir/är lite knepigt det där…
Synonym på ordet institution är fängelse, det bör vi ta i beaktan när vi talar om det du skriver!
Kan en pastor bli fängelsevakt utifrån sin auktoritet att vaka över fåren? Jag tror att det både kan och blir så, för när man ställer sig över en människa så blir den människan på något sätt inte fri att vara den hon är, men om pastorn kommer som en tjänare, då kommer han liksom underifrån och han blir då inte en fångvaktare och människan är fri!
Mvh Björn Jönsson
Hej Samuel RnR!
Mycket bra sagt det du säger i dina inlägg. Jag innstämmer.
Nicole
Måste säga att det är en underbar befrielse att ha blivit inlemmad i den katolska kyrkan…och jag kan med glädje underordna mig påven.
I detta känner jag mig fullkomligt trygg.
Men så har jag ju också många gånger kallats kärringen mot strömmen…
mvh
Kanske är Ulf poäng den att vi ska lyda ETT specielt ledarskap, EN speciell instution… En viss biskop i Rom och dennes kyrka… Tycker nog att han mer och mer försöker leda oss till detta.
Vi är skapade till individer och många talar om det ”kollektivistiska” tankesättet, inte minst kommunister och socialister. Det du talar om Ulf förutsätter att människor är trygga i sin gemenskap, och med tanke på att så få lever efter kärleksbudskapet är jag inte förvånad över att många rent bibliskt ser upp med vad de sätter ned sina bakdelar.
Jesus var individ anpassad. Han såg människan och inte kollektivet. Han talade personligen med kvinnor och män som därmed fick sina liv förvandlade. Jag är däremot helt övertygad och fullt förvissad om att en ny församling värd namnet är under tillväxt. Precis som ett foster i mammas mage vakar Gud över människor som hänger sig till honom i ande och sanning. När han samlat tillhopa sina barn föds den sista församlingen som ska ta emot Konungen när han kommer åter!
I Kristus för alltid vunnen
/Maria Moberg
Skulle verkligen vilja vara dar. Men jag far noja mig med att min fru som aker dit for att tolka till ryska far ta med sig undervisningen pa MP3.
När kristi kropp blir viktigare än den lokala församlingen och när människor slutar säga jag håller mig till den pastorn eller den pastorn och istället säger jag håller mig till Kristus då kommer friheten tillbaka.
En totalvändning från 80 talet och 90 talets undervisning behövs. När det inte längre är ledaren och församlingens vision som blir viktigast utan att varje person lever nära Gud och Jesus då kommer världen vända sig mot församlingen för dom ser hur dom älskar varandra.
Gudrun: Det behöver absolut inte bli motsättningar mellan ledning och medlemmar. Men förhållandet till Gud är så personligt att jag måste prioritera det om jag skulle uppleva att jag och pastorn inte är överens.
Fördenskull behöver jag ju inte lämna gemenskapen vid minsta lilla schism eller promt få igenom min vilja. Människan är så mångfasetterad och Gud så stor att han låter oss vara det, något som inte alla ledare riktigt klarar av
Därför är det bra med högt tak i en församling.
Något som viktigt och nyttigt att påpeka är att sekulariseringsprocessen och individualismen – som är en del av upplysningens idéer – etablerades band Sveriges befolkning till stor del av frikyrkorna. Det var frikyrkor som skolade in folket i sekularisering – i dess positiv bemärkelse, och i dess egentliga betydelse – dvs. en privatisering av tron. Staten skulle inte bestämma vad individen skall tro, och här var frikyrkorna pionjärer. Likaså kom individualismen till allmogen genom frikyrkorna, där frikyrkofolket betonade vikten av att varje troende själva skulle läsa och tolka Bibeln. Så tack Gud för sekularisering och individualism!
Doch har både individualismen och sekulariseringen nått asymmetriska höjder i dag, där överindividualism bör betraktas som en avart (syndig) till den mänskliga naturen, och där sekulariseringen har alienerat samhället gentemot religionen.
För övrigt: Ledarskap är en delikat fråga och många har lyft fram viktiga aspekter av den här (Samuel RnR hade ngr poänger). Men en sak är särskilt viktigt med ledarskap tycker jag, och det är att det skall erkännas och inte proklameras och att det skall betonas i pluralis, inte singularis.
En sann ledare är erkänd av folket (församlingen)(sann ledare =betjänande ledare enligt NT), och en trygg ledare behöver inte stoltsera med uttryckta Bibelverser för att markera sin position. En ledare som däremot måste använda Bibelverser för att stärka sin position, för att få församlingen att lyda – är en ledare jag betvivlar, eftersom den tycks sakna mandat och legitimitet bland dess församling (med undantag för gudsfolk som inte vill lyssna på en sann profet etc.). (däremot är det en annan sak att undervisa VAD en biblisk ledare är. Men en ledare skall inte ”ta sig” auktoritet, den skall vara given och erkänd.) Dessutom är ledarskapet i pluralis, det är de många ledarna som skall underordnas (vilket minerar risken för maktmissbruk, och säkrar att det är Guds ande bakom beslutet)
Det finns en bra bok i ämnet:
Under Guds beskydd, löftet om beskydd under
Hans auktoritet.Förf. John Bevere 2001 LO förlag.
Gud velsigne deg Pastor Ulf ! For at du alltid er trogen mot sanningen.Många av kommentarene här viser jo hur viktigt det er å vise sekulariseringens sanna ansikte og hur den har fått pregla vår kyrka (les Kristi kropp)
Takk!
”Och Han gav några till apostlar, andra till profeter, evangelister, lärare och herdar…De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi Kropp…” Inom dessa versar ryms både individen och det större sammanhanget. Här finns också en Guds ordning hur församlingen är tänkt att fungera och verka. Tack gode Gud för alla starka och trofasta pastorer i vårt land som är fast rotade i ditt Ord och ledda av din Ande.
Jag inpräntade noga vad min indiske ”favoritguru” lärde, att ”du kan inte följa någon/något annan än det ljus du har inom dej” Dvs ”kom inte och tala om för mig…”
I punken hette det ”Do what You wanna do!”
I reklamen heter det ”Just Do it” ”Becauce You are worth it”.
Det är väl det som ”the Man of thr World” vill höra.
Hur lätt är det inte att föra in i det kristna livet. Jag och Jesus. Bara Han kan tala om för mej… Vilket i praktiken oftast innebär ”Vad Jag känner för”
Bloggposten var huvudet på spiken.
Intressant att läsa alla kommentarer…
Oj, oj! Det kan INTE vara lätt att vara pastor. Några vill inget hellre än kommenderas, andra tål inte så mycket som en viskning om krav på rättning i ledet…
Christian Å har en mycket viktigt kommentar dock:
”Överbetoning på det kollektiva kan hämma det personliga initiativtagandet och kreativiteten, överbetoning på det individuella leder till fragmentisering och försvagning.”
Jimmy P lyfter fram ett lika viktigt bibelord men missar poängen:
tjänstegåvorna är ju tänkta att hjälpa oss alla fram till ”manlig mognad”. Men många gånger byggs snarare ett obibliskt beroendeförhållande upp – varpå ledarna blir oumbärliga – och utbrända…
Christian Å,
Underbart!
Tycker att det är för mycket påpekande att vi är jag centerade.Det tror jag inte alls att vi är.En sund syn tycker jag vi som kristna har.Allt annat känns som en anklagelse,som inte vi behöver höra.Allt för många lever i kamp och kramp att inte duga och räcka till.Nej fram för mera uppmuntran.T.ex på vårseminariet.Snälla uppmuntra oss!
Stämmer in i Johan Å:s kommentar. Väldigt bra. Erkännandet är långt starkare än om någon säger sig vara kallad till ledare/pastor.
Finns ett gammalt uttryck ”Kristna säger inga lögner, de bara sjunger dem i kyrkan”
Tänkte på en fin lovsång ”Gör mitt liv en en lovsång till dig” när jag läste dina ord ”Vi börjar alltid med “jag”. “Jag” har mött Herren. “Jag” är kallad, etc.”, här kan man utmana sig själv att försöka se va Herren har gjort i ens liv Ex. Det är aldrig vi/jag som har utvald Kristus, utan Han som har utvald oss, det är aldrig vi som har en kallelse- utan Gud ger oss en kallelse- formar oss utifrån den kallelsen så att vi kan bli en gåva från Gud till församlingen (ef 4)- kallelsen beror inte på oss själva utan Gud (den sekundära kallelsen- uppgiften i Guds rike), etc etc.
Om man försöker vara uppmärksam hur man talar, och hur/när man ger Kristus all ära- kommer man att se hur mycket av ens kristna liv man faktiskt ärar sig själv och inte Kristus!- Det är åtminstone en erfarenhet jag har.
Jag har längtat efter en församling var jag kan komma i funktion utifrån de olika längtan Gud har givet mig. Hittade faktiskt ingen svensk församling, utan hittade till slut en invandrar församling, som ser att var och en har något att dela med sig från Herren.
Kring ”Det är i detta sammanhang som vår ovilja emot institutioner, eviga sanningar och andligt ledarskap måste prövas. Är det bara så att vi bara gör av med gammal “religiös bråte” eller är det så att vi faktiskt har egna underliggande själviska motiv för att göra oss “fria” så att vi kan agera själviskt autonomt, utifrån den gamla människans behov av eget intakt herravälde och oböjdhet? Att böja sig är inte lätt. Ingen av oss vill det. Frågan är om det inte ligger en hemlighet här för att kunna komma in i en gemenskap som är djupare, mer tillfreställande och som ger mer frihet än vi någonsin kan ana när vi inte bara individuellt umgås med Jesus utan också upptäcker och låter oss ledas in i hans kropp.”- Kan jag bara säga: Omvändelse, Korset, omvänd dig och ödmjuk dig korset- omvändelse, korset, omvänd dig och ödmjuk dig korset….Det är nog lösningen på att komma in i en djemenskap som är djupare och mer tillfredställande- som kan ge mer frihet än vi någonsin kan andra, utifrån kärleken- ödmjuker vi oss korset, ser oss själva i Korsets ljus vill vi se att kärleken är inte att vi har älskat Gud- utan att Han har älskat oss först, och utifrån Guds kärlek kan vi också få möjlighet att älska våran syskon i Herren i den lokala församlingen.
Mer av det inga-lill skriver ’uppmuntran’!
Men det håller inte att köra sitt eget race i längden!
Mvh
”Överindividualism”, läste jag här. Och undrade: Hur går det ihop? Annars hör man ju ofta om den s.k. jantelagen, och att den enskilda individen betyder mindre. –
”..vår, åtminstone här i väst, inpiskade överindividualism ”.
Hur är det med ”västerlandets patriark”- vilka auktoriteter och institutioner låter han styra?
Har Ekman här vågat sig på en aning påve-kritik?
Hej alla!
Individualismen är ett ganska modernt fenomen. Det är klart att det finns en individuell vandring med Gud där vi måste vandra ”en och en”, men det är utan tvekan så att Nya Testamentets brev och tilltalen i NT i allmänhet är till Kroppen, församlingen, och först i andra hand individuellt. Se t ex Ef 3–4.
Så Ulf har helt rätt i att peka på detta. I klassisk teologi talar man om en inre och en yttre kallelse: ”jag” är kallad, men inte förrän denna bekräftas av kroppen kan den fungera!
Allt gott i Kristus!
Anders G
Bra Tomas Ander att du skrev ”oss pastorer”. Pastorer är ofta rätt excentriska. Det är en paradox att det är så, eftersom de ofta är de som bär andra och ger ut till andra också. Har märkt detta genom åren att när det handlar om överlåtelse till församlingen, så är motiven inte alltid så rätta som man tror bland dem som uppmanar till detta.
Var överlåtna till en lokal församling, men låt ingen Herde eller annan i ledarskapet trappa på er. Det är min uppmaning. Vi har envar ett ansvar för våra liv och gåvor, inte ett ansvar i sig att uppehålla en slags verksamhet, som församlingen på ett sätt blivit och som mer eller mindre tröttar ut många.
Anders G:
Bara INDIVIDER i församlingen kan tillgodogöra sig och tillämpa breven och övriga skriften.
Mvh
Bra greier, det her! Å ikke bare si det som ”klør oss i ørene”… Jeg og sikkert flere med meg har vel møtt de som mener at troen på Jesus er en privatsak, men ble vi ikke kalt til å gå ut med evangeliet?? Dét klarer vi ikke alene, en og en. Vi må gå som en mann, som en kropp.
Vidar, Bergen
Inte ens Jesus klarade sig själv. Han var regelbundet och ofta i sin synagoga som han lärt sig att älska och uppskatta genom sina föräldrar. ”Så kom Jesus till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade…” Luk. 4:16. Om Jesus behövde gå och lyssna på Guds Ord genom någon annan och få del av gemenskapen i sin församling, så behöver vi det!
Ärligt talat fattar jag inte vad du menar! Du talar i så allmäna ordalag och ger inga konkreta exempel på vad du egentligen är ute efter, utöver mer överlåtelse till kyrkan, andligt ledarskap och osjälviskhet i största allmänhet. Jag trodde jag var smart men nu känner jag mig bara korkad. Inte så konstigt att en del tolkar in allt möjligt i det här.
Det är en vilsam tanke, detta att vara infogad i ett större sammanhang. Att inte vara ensam. För om det hänger på mig finns det inte mycket hopp. Men grenen bär mig, det är inte jag som bär grenen. Det är så skönt. Allt gott! 🙂
Tackar Gud for alla ”overindividualister” som Herren har fatt tag pa och som Han har fatt bruka i Sitt Rike – ”overindividualster” som lart sig att boja sig under Guds maktiga hand och omformas till brukbara redskap i Gudsrikets utbredande.
Tackar Gud for troshjaltar som Noa, Abraham och Josef som sakert kunde ha stamplats som ”ego-trippare” av sin samtid men som i sjalva verket var lyhorda och lydiga den himmelska rosten.
Tackar Gud for aposteln Paulus som inte fragade manniskor till rads utan medvetet forsokte fullfoljde det uppdrag Herren gett honom.
Lat oss inte forhastat kalla nagon Herrens tjanare for ”overindividualist”. Det ar inte alla som ser och forstar att bakom en till synes ”overindividualist” finns ett overlatat liv kantat med forsakelse av bade karriar och aven positioner i etablerade institutioner.
Jesus sa: (Joh.15:4-5)
4.”Bli kvar i mig, sa blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bara frukt av sig sjalv om den inte sitter kvar pa vinstocken, kan inte heller ni gora det om ni inte ar kvar i mig.
5.Jag ar vinstocken, ni ar grenarna. Om nagon ar kvar i mig och jag i honom bar han rik frukt: utan mig kan ni inget gora.”
Elisabeth, mkt bra skrivet!
Om man verkligen vill följa Jesus så kan detta innebära att man blir ganska ensam i sin vandring med Gud. Särskilt inträffar detta i början av reformationstider – en säsong jag tror vi är inne i nu. Vi behöver en ny reformation i Sverige!