Det har blivit mycket kommentarer på mitt förra inlägg. Roligt. Betoningen i det inlägget  ligger inte på ledarskap och underordnande utan mer på detta att vi faktiskt inte lever som isolerade öar och det fantastiska med att vara inlemmade i Kristi kropp, överlåtna åt varandra.

Jag var alltså vid gott mod när jag skrev detta. Jag tycker det är något så förunderligt med Kristi kropp och är väldigt attraherad av Bruden, Kyrkan. Vi är alla beroende av varandra, i både tid och rum. Kristi kropp är ju inte bara en liten elitgrupp i något hörn utan alla de som blivit inlemmade i denna kropp, hur olika vi än kan tycka och bete oss. Detta är något så speciellt. Bara tanken på att det är alla troende på alla platser och i alla tider, både i himlen och på jorden, är något oerhört. Det är en kvantitativt och kvalitativt unik Kropp vi blivit del av, inte bara en liten isolerad grupp eller en avgränsad privat sfär.  Att sedan den andliga idealbilden av Kristi kropp kan ligga mycket långt ifrån vår vardagsverklighet betyder inte att vi inte kan se, begrunda och beundra den bild Anden måler i Bibeln och i vårt inre och sträcka oss efter den.

Det är också något så välsignat att vi får liv av varandra i Kristi kropp och därför också kan relatera till varandra på djupet. Denna ”koinonia” går lätt förlorad i vår fragmenterade tid då vi spretar åt olika håll och gärna satsar på oss själva. Emot denna bakgrund, av självisk hedonistisk materialism, är det lätt att bli alienerad och isolerad, inlåst i sitt eget jag, även som troende. Det är en del av den moderna tidsandan som vi måste kämpa emot mer än vi anar och på fler områden av våra liv än vi kanske först förstår. Vi är personer skapade till Guds avbild. En person måste relatera och all äkta relation bygger på osjälvisk kärlek.

Det är för att rädda oss undan detta som Herren har rest upp sin Kropp och inbjuder oss att gå djupare in i överlåtelse och relationer med både huvudet och de olika lemmarna. Här är Jesus själv ett fantastiskt exempel då han ”utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden, döden på korset”. Fil. 2:7,8. Hans lydnad intill döden, underordnande under Faderns vilja och utgivande och trofasta kärlek för oss  är både försoningsmedel och exempel för oss.

Efesierbrevets 5:e kapitel beskriver Kristus och församlingen,bruden, i ett ömsesidigt kärleksfullt underordnande och betjänande av varandra. Det är en så stark bild av denna djupa gemenskap som inte är ett själviskt behov av att styra eller härska men att göra allt för varandra efter de ordningar Herren inrättat för vårt bästa. Allt detta är självklart av nåd, genom nåd och fungerar bara med hjälp av nåden. Det inebär ju inte att man inte måste upptäcka och överlåta sig till denna ”koinonia” som bara Anden kan föra oss in i. Jag tror inte vi har upptäckt fullheten av skatterna i kyrkan och djupet och styrkan i de heligas gemenskap ännu. Inte jag i alla fall.