Sverige, och Svenska kyrkan, har nu fått världens första lesbiska biskop. Hon vann över Hans Ulfvebrand med 413 röster mot 365. Hos HBT-folket står glädjen högt i tak. Man har fått en kvinna för sin sak. För den kristna tron är det däremot annorlunda. Det är ingen tvekan om att detta är djupt tragiskt för Svenska kyrkan och ytterligare ett stort avsteg från den apostoliska tron.

Det är märkligt att läsa Brunnes uttalanden till gaynyhetssajten QX där hon i mycket luddiga termer inkluderar allt och alla i den kristna livet, ingen och inget får exkluderas, och blandar ihop begreppen mellan skapelse och frälsning rejält. Att Gud älskar alla, hela sin skapelse, betyder inte automatiskt att alla inkluderas i frälsningen i Kristus. Kan något gott komma ur denna utnämning? Definitivt!  Många kommer att få upp ögonen för hur illa ställt det verkligen är, inte bara i Stockholms stift utan i Svenska kyrkan i stort.

Säkerligen kommer många lekmän, som har en  en äkta känsla för vad den genuina tron egentligen är och går ut på, att reagera. En del säkert starkt och offentligt, andra i tyst sorg. Ur all denna förvirring, avfällighet och förvärdsligande kommer säkerligen ett motdrag från himlen, en äkta och djupgående samvetsväckelse, en reningseld över oss alla, en ny nöd för människors eviga väl och en större längtan efter äkta väckelse i hela vårt land.