Vår antropologi, vår  människosyn, är mycket viktig. Häromdagen talade jag med en förkunnare som fått påhopp därför att han nämnt ordet ”synd” i sin förkunnelse. Vi talar inte om sådant, menade den som inte tyckte om ordet. Det var förresten två olika personer som oberoende av varandra reagerat.

Att inte tala om synd i en predikan är märkligt. Att bara tala om det är naturligtvis lika märkligt, men att inte tala om det är obibliskt. Motviljan emot att tillstå synd, tala om den eller konkretisera den är idag anmärkningsvärt hög. Vi talar hellre om att finna, bejaka eller utveckla oss själva än att göra upp och bekänna synd. Talas det om synd är risken att det görs på ett mycket allmänt sätt genom att säga att visst är vi alla syndare. Det blir en slag religiös variant på att ”ingen är väl perfekt heller”. Alltså en slags fatalism eller uppgivenhet om att kunna vara annorlunda.

Visst kan man, med all rätt, reagera på överdrivet moralistiska åsikter men ofta är det nog så att det också finns ett  motstånd emot att acceptera att man faktiskt måste göra upp med vissa saker, synder, be om förlåtelse och sedan lämna detta. Det kan naturligtvis bli ett försök att i egen kraft att lyfta sig i håret, men det kan likaväl bli ett äkta Andens styng i samvetet som leder till att man blir ännu mer beroende av Herrens hjälp att bli förlåten, förvandlad och fri.

Att bejaka människan genom att måla henne i enbart ljusa färger kan låta vackert men beskriver inte den fulla verkligheten. Att mena att hon innerst inne nog är god, bara det får komma fram, är att sälla sig mer till Rousseau än till Jesus.  Att inte inse att människan är en syndare, död genom sina synder och måste bli förlåten och född på nytt är att inte inse allvaret i verkligheten.

Att inte erkänna att synden måste förlåtas och hjärtat omskäras och människan bli en ny skapelse i Kristus är att försöka lägga moral på den gamla människan och i grunden skapa fariséer som antingen tycker att de är bättre än andra eller som sliter i egen kraft med att frälsa sig själva. Pånyttfödelsen, korset, försoningsblodet behövs just därför att människan är skadad, sårad, bunden och död i sin synd, utan Gud och utan hopp i världen, Ef. 2:1-4. Utan denna bakgrund och situation behövs inte försoningen och frälsningen. Människan kan inte frälsa sig själv. Paulus antropologi håller än idag.

Människan är skapad till Guds avbild och i syndafallet försvinner inte gudsbilden men synden skiljer oss från Gud och det andliga livet är släckt. Vi är döda i våra synder. Det betyder inte att vi inte kan göra sådant som är gott eller att vi inte har ett värde eller kan uppskatta sanning, skönhet och kärlek. Men vi är skilda från Gud och behöver nåden och frälsningen, Ef. 2:8,9 för att komma hem till Fadern igen, för att få nytt liv i Kristus. Nåden behövs.

Att utelämna allt detta och bara tala optimistiskt om människans möjligheter är att antingen bli naiv eller förfalla till att tro att människan i egen kraft kan åstadkomma sin befrielse. Dessa tankar kommer ovillkorligen att lida skeppsbrott emot verklighetens karga klippor.

Vi behöver Guds frälsande verk i Kristus så mycket mer än vad vi kan ana eller förstå.